Efter 28 år i amerikanskt fängelse må Annika Östberg ha sonat sina brott. Man ska ha ett hjärta av sten om man inte förstår den glädje som hon och hennes 80-åriga mamma känner när de nu har fått återförenas i Sverige.

Det är däremot förljuget att utmåla henne som ett oskyldigt offer och smaklöst att ta emot henne med den pompa och ståt som vi har sett de senaste dygnen. Hon är trots allt ingen nationalhjälte.

Annika Östberg är dömd för dubbelmord, ”murder first degree”,
och ingenting annat. Märkligt nog har svenska medier konsekvent rapporterat att hon är dömd för ”medhjälp till två mord som hennes pojkvän begick”, trots att man vet att det inte är sant.

Det var visserligen pojkvännen som höll i vapnet men av domen framgår att han och Annika Östberg, gemensamt och i samför­stånd, har utfört de båda morden.

Precis som när det gäller till exempel de svenska polismorden i Malexander så är det av underordnad betydelse vem som de facto hade fingret på avtryck­aren. Det aktiva deltagandet och det onda uppsåtet är tillräckligt för att kunna dömas som mördare. Sådan är lagen i USA och sådan är lagen i Sverige. Polismördare i USA får livstids fängelse och polismördare i Sverige får också livstids fängelse.

Framför mig har jag ett sex sidor långt brev där staten Kalifornien, en gång för alla, försökte förklara för den svenska regeringen varför man tidigare inte ville släppa Annika Östberg. Brevet är daterat den 20 januari 1994 och då hette Sveriges statsminister Carl Bildt.

I brevet talas om den ”magnitud av våld” som Annika Östberg har gjort sig skyldig till i USA, alla de brott som hon kunde ha dömts för men som avskrevs i samband med att hon valde att berätta vad som egentligen hade hänt vid de båda mord som hon sedan dömdes för.

Bland de övriga brotten fanns bland annat väpnat rån, grov stöld och mordförsök. Sist men inte minst redogörs för hennes kriminalregister där det framgår att hon bland annat är dömd för ett dråp i San Francisco 1974.

När Annika Östberg nu har kommit hem till Sverige är hon givetvis en helt annan människa, en medelålders kvinna som har kommit till insikt och som inte alls utgör någon säkerhetsrisk.
Det är därför obegripligt att hon behövde hämtas i ett specialchartrat privatjet som kostade skattebetalarna 650 000 kronor. I vanliga fall brukar fångtransporter nämligen skötas diskret med vanligt reguljärflyg.
 
+ Datain­spektionen har av integritetsskäl förbjudit SJ att registrera sina kunders resvanor längre än 90 dagar (SJ:s dator var inte rensad på nio år).

- Trots att det handlar om rena bevisfrågor så hade det varit både intressant och relevant att  få indiciekedjan i Arbogamålet prövad av Högsta domstolen.