Det fanns en tid då de sociala skyddsnäten fungerade i Sverige. Den tiden är tydligen sedan länge förbi. I god tro har jag som arbetare, anställd av en bemanningsfirma, år ut och år in betalat min A-kasseavgift.
Jag protesterade inte ens när höjningen kom utan närmast försvarade borgarna med argumentet; ”de har ju sänkt min skatt som arbetare så i princip finansieras A-kasseavgiften av den sänkningen”.
När så finanskrisen kom tänkte jag; ”om något händer med min jobbsituation kan jag åtminstone räkna med pengar från A-kassan”. Så fel jag hade.
Fredagen den tredje april fanns det inte längre jobb åt mig och jag fick lämna min arbetsplats. Det var nu dags att skriva in sig hos arbetsförmedlingen och aktivera A-kassan. Jag hade hört vissa rykten om lång väntetid, men visste samtidigt att jag skulle klara två månader på egenhand utifrån de pengar jag jobbat ihop.
Räkningarna i april kunde jag med framgång betala, de i maj likaså. Jag lyckades till och med nolla några avbetalningar och smålån och förbättrade därmed mina chanser till att klara ekonomin även under en tuff A-kasseperiod. Men något besked från A-kassan kom inte.
När juni månad kom blev jag nojig att jag inte skulle få pengar till månadens räkningar. Jag ringde A-kassan för besked. Över telefon fick jag höra att chansen fanns men att jag skulle återkomma senare. Jag ringde på nytt. Nu hade handläggningstiden blivit längre. Mitt ärende skulle tas upp i början av juli. Ett nödlån av föräldrarna räddade räkningarna den gången.
Vid nästa samtal var beskedet att mitt ärende skulle handläggas i vecka 30, samma vecka som nya räkningar skulle betalas. Några pengar kom naturligtvis inte och ett nytt nödlån var tvungen att tas. Handläggningstiden hade nu ökat ytterligare och mitt ärende låg på tur först i slutet av augusti. Jag läxade då upp dem och lät dem veta att det var en inkomstbortfallsförsäkring jag tecknat, tänkt att ge pengar när annan inkomst saknas.
Hade jag varit amerikan hade jag stämt dem på direkten. På frågan hur jag skulle betala mina räkningar hänvisade de till socialen. Samma hänvisning gav också Arbetsförmedlingen. Socialen å sin sida säger nej till pengar för att jag äger en bil. En bil jag problemfritt kunnat behålla om jag i tid fått mina hårt intjänade A-kassepengar. Nu väntar jag bara på ett nytt jobb, sedan lämnar jag A-kassan för gott! Eget reservkonto is the shit!






Blogga om artikeln. Kopiera länken till blogginlägget!


1 kommentar)
