Det enda rationella

I en bruksort driver pappersarbetaren Erland (Rolf Lassgård) tillsammans med hustrun och musikläraren May (Stina Ekblad) en äktenskapsskola i kyrkans regi. Råden handlar om sans och förnuft, ”kärleken är en muskel som man måste träna”, säger May. Så ironiskt då när en högst förbjuden passion plötsligt flammar upp. Självaste Erland blir nämligen blixtförälskad i jobbarkompisen Sven-Eriks (Claes Ljungmark) hustru Karin (Pernilla August). Och hon i honom.

De bägge syndarna lägger snabbt korten på bordet för sina chockade makar, som efter viss förvirring går med på Erlands rationella förslag: Att Sven-Erik och Karin flyttar in i vännernas villa, men att

Erland och Karin delar sovrum. Bara tills förälskelsen ebbat ut. ”Det här är ju en övergående fas” som Erland säger.

Lugn, jag har inte förstört spänningen, det här är själva upplägget. Ett inte oävet upplägg som skulle kunna bli en film om förnuft och känsla som roar, stör och berör. Men jag kan inte tro på dessa figurer och deras märkliga beteenden, de känns framkrystade för att passa den svärtat skruvade formen. Även filmer med skruv behöver levande människor och psykologisk botten. Nu är skådespelarkvartetten så begåvad att "Det enda rationella" ändå bitvis glimtar till, men utan trovärdighet inget riktigt engagemang.

Allt för min syster

En flicka, framfödd för att användas som donator till sin cancerdrabbade storasyster, stämmer sina föräldrar. Det moraliska dilemmat slarvas bort i denna snyftare som trycker på alla gråtknappar samtidigt.

The final destination – 3D

Storyn är densamma som förr, men vad gör det? Med mål att skildra så många fantasirika dödsfall som möjligt och med ”CSI”-noggrann detaljrikedom blir ”The final destination – 3D” rätt underhållande, om än fånig.

När jag blir stor

Rainer Hartleb är tillbaka i Jordbro. Han följer några ny-svenska barn från ettan till
nian. Gripande öden varvas med humor och hoppfulla drömmar i en film som gång på gång fuktar ögonen och fängslar oavbrutet.