I förra veckan hamnade jag på en middag med en släkting som plötsligt visade sig vara rasist.
Med uttalanden som:

”Sådana där kroknäsor”
”Ja, man vet ju hur de är.”
”Ja, de slaktade ju ett får på pizzerian här nere”
”De borde lära sig att anpassa sig”.
”De sitter bara på kaféer hela dagen”.
”De har hela familjen med sig på bussarna och står och pratar och är i vägen när man ska kliva på.”

På den nivån.
Och därför skulle vi inte ta emot invandrare.

Hon vill absolut inte gå till en läkare som är ”kroknäsa” och har ett konstigt namn som inte går att uttala.

Jag höll på att trilla av stolen – finns det verkligen sådana här människor? På riktigt. Jag trodde bara de var tecknade seriefigurer utan hjärna.

När jag hämtat mig från chocken försökte jag argumentera med fakta. Ni vet, det självklara, om att vi inte skulle haft ett sådant välfärdssamhälle i dag om det inte varit för alla invandrare. Om att det oftast är invandrare som tar hand om de sjuka och svaga i samhället. Och barnen, inte minst – med stor kärlek och omsorg. De ger mina barn tillgång till språk och kulturer, de lägger världen framför deras fötter. Och jag är så oändligt tacksam för det.

Men sådant biter inte på kunskapsfobiker.
"De borde anpassa sig", fnyste min släkting.

Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me?

Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet i dörren innan de vågar gå ut i trappen med soporna, för att de är så jävla rädda för att träffa folk?

Ska de stå under köksfläkten och röka resten av sitt liv? Och pimpla lådvin i sin ensamhet och vara otacksamma och bittra?

Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.

+ Årets snyggaste omslag och årets bästa bok: "Kjell" av Kjell Eriksson.  Varmt, vackert och ibland smärtsamt roligt om att vara tjock i ett radhusområde.


– Borås Lokaltrafik. Inte nog med att deras chaufför kör in i vår bil och smiter – dessutom blir vi utskällda och hånade på förmanskontoret. Kan någon skicka dem på empatikurs?