Allt handlar om snabba cash. I Haiti har den värsta katastrofen i FNs historia skördat mer än 200 000 människoliv. Tre miljoner människor tros vara hemlösa. Varenda siffra döljer en mänsklig tragedi som vi lyckligt lottade kan lindra med lite snabba cash.

I filmen Snabba Cash spelar fagra Joel Kinnaman en överklasswannabe från Robertsfors. En klasskameleont som syr om sina skjortor, en scen som vi som en gång varit fattiga kan känna igen oss i.

Bakåtslickat hår, polerade skor och nasala vokaler är klassklättrarens kamouflage. Han vill så gärna tillhöra Stureplansstekarna som sprutar champagne på brudar och kör runt i feta stadsjeepar att han finansierar sina drömmar med kriminell verksamhet.

Bara några meter bort från regissören Daniel Espinosas mästerliga filmatisering på den vita duken står Johan af Donner åtalad för grovt bedrägeri och mutbrott. Samma blonda bakåtslickade hår bortom flinten, samma välpolerade uppenbarelse. Jag minns mitt första möte med den adlige svindlaren när jag ledde en insamlingsgala i SVT. Den dåvarande marknadschefen med den blåa blicken och det blåblödiga hjärtat berättade att "det är inte de som har det gott ställt som är de stora givarna, utan de som själva vet hur det är".

Under åren har jag delat ut otaliga flygblad och raggat pengar på köpcentra för världens utsatta. Nu senast i Röda Korsets "Rädda mammorna" kampanj med min bebis i famnen. Nu känner jag mig personligen blåst när jag läser att Johan af Donner tog Jaguaren till jobbet, skickade sin son till exklusiv internatskola där han humoristiskt nog själv undervisade i etik, reste till Verbier, Venedig och femstjärniga hotell i Phuket- på vår välgörenhet.

När det nu visar sig att han förskingrat mångmiljonbelopp från både Cancerfonden och Röda Korset skyller ha på att hans lön 67 000 kr i månaden inte räckte till. En spottloska rakt i ansiktet på alla dem som torkar bajs i moderatportar på söndagskvällarna. Nu borde han skänka sina snodda cash till Haitis offer. Det är aldrig för sent att leva som man lär.