Kolumner

120 liv har släckts – nu måste vi våga välja bort rädslan

Viktor Banke.
Viktor Banke.

I somras var vi på väg till den kambodjanska restaurangen på Avenue Richerand, Paris. Den som skulle vara så fantastisk. Men Paris var som Paris alltid är: alltför distraherande. Köket hann stänga. Köket kommer att vara stängt även imorgon. För åtminstone tio människor sköts ihjäl där igår, som en sjättedel av ett koordinerat, fasansfullt terrordåd som i skrivande stund väntas ha släckt i vart fall 120 människoliv.

120 drömmar.

120 världsbilder.

120 känsloliv.

120 individer vars minne nu kommer att vandra genom tusentals anhöriga och bekanta, hemsöka sömnlösa nätter och utlösa plötsliga distraktioner dagtid. Små pilar av sorg och skräck. Terrorism förgrenas: det är själva idén.

Varför just där? Varför just på den restaurangen, den konsertlokalen, den platsen? Man undrar ju. Terroristerna vill att du ska undra. Din ofrihet är deras vinst. Våldet går på så sätt långt utöver de stelnade människokropparna. För det utövas också mot känslan av trygghet samt obetänksamheten inför vardagliga val. Det utövas mot alla de gånger vi inte behövt känna betydande oro när vi ser något misstänkt. När vi ser någon som ser ut som någon misstänkt.

Det utövas mot den som ser ut som någon som ser misstänkt ut. Mot tilltron till att allt ändå är som det ska i situationer där allt borde vara som det ska. Det utövas mot stunder när vi reser genom staden, när vi umgås, när vi sätter oss ned för att äta på den omskrivna kambodjanska restaurangen. Terrorismen utsläcker möjligheten att aldrig behöva se sig om över axeln av rädsla. Att kunna planera en resa utan att ha det där i bakhuvudet. Den där oron över att det värsta som kan hända skulle kunna hända.

Våld är så otroligt effektivt. De som gjorde det här hatar allt som är roligt och vackert. Och nu är det enkelt för oss att säga att vi inte får låta oss tystas eller hindras, att vi måste fortsätta att värna det öppna samhället. Allt det där vi sa de andra gångerna. Allt det där vi sa så sent som i januari, när beväpnade terrorister gick in på Charlie Hebdo och sköt mot allt som var roligt och fritt. Terroristerna som hatade det fria ordet men dog på ett tryckeri.

Hur ska man våga värna det öppna samhället nu? Hur ska man våga välja bort rädslan? Våga låta sina barn åka någonstans?

Visst. Men vänd på det. Vad har vi för val? Det sker inte färre våldsdåd i samhällen som inte har vår öppenhet. I samhällen där medborgare övervakas in i det minsta.

Och varför skulle vi låta oss dikteras?

Vi måste våga tro på att den som ser misstänkt ut inte är misstänkt.

Vi måste våga stå upp för medborgerlig frihet från oproportionerliga inskränkningar i våra rättigheter. Rädsla ska inte styra politiska beslut, klokhet ska.

Vi måste våga återuppfinna de ord som en gång skar mellan förtryck och lust. Ord som i relativ fredstid hann bli tomma ord, men som terroristerna nu åter fyller med betydelse: frihet, jämlikhet, broderskap.

Vi måste våga tro på Frankrikes motto. Vad skulle vi annars göra?

Vi måste våga vara bra nu. Vi kan inte hemfalla åt orimlig politisering eller låta hämnd styra våra viljeyttringar. Vem som sa något plumpt, vem som underskattade faran från gärningsmännen, vilka det nu är: sådant kan vi ta sedan, eller helst inte alls.

Låt oss nu göra precis som vi brukar.

Var lugn, tro det bästa om saker och ting, och ägna dig åt allt som är roligt och vackert. Begränsa inte barnen, krama dem.

Gå till den där restaurangen du har läst om. Var du än är.

Viktor Banke

Gästkolumnist

► LÄS MER: Omkring 100 döda vid gisslandrama

► LÄS MER: Svenska Marcus i Paris: "Gatorna är helt döda"