Kolumner Rickard Söderberg

9 461 miljarder kilometer krönika – jag älskar er

Ett år en lång tid. Och en kort. Det är ljus som färdas 9 460 730 472 580 800 meter eller en mm tjock ring i en tusenårig eks stam. Det är också den tid jag hade gett mig själv för att göra ett tjog krönikor i Metro . Nu har ljuset färdats, eken växt och jag mediterar över mina sista tusen tecken.

Jag läser om min första krönika, från ett år tillbaka. Den är magnifik. Jag är ung. Det var en annan tid. Men också densamma som i dag. De raderna lovade förvisso total uppriktighet, men det som gör mig mest upphetsad är den språkekvilibristik jag inte talade om, men som jag lovade mig själv att aldrig tumma på.

►LÄS MER: Rickard Söderberg: "Står vi inte för något, faller vi för allt"

Slutligen ser jag också det enda löfte som jag ännu inte uppfyllt, nämligen att vid något tillfälle skriva en epos med det fornnordiska versmåttet dróttkvætt. Och det finns ingen semimånatlig krönikör värd namnet som inte kan infria en sådan solenn ansats.

Som alla vet är dróttkvætt svår att skalda på, på annat än fornisländska. Men med en touch av ljóðaháttr och samma poetiska friheter som den gode Snorre tog sig när han skapade versmåttet, kommer detta kröna mitt år tillsammans med alla er på Metro.

Metro finns kvar. Jag finns kvar. Och ni finns kvar. Så detta är inte ett hej då. Det är ett tack so far, och vi ses och hörs snart igen. Fortsätt tala till varandra på det vackraste sätt ni kan. Då får vi en vackrare värld. Jag älskar er.

LÄS MER: Rickard Söderberg: "Samma gamla vanliga nekrofili"

Låt oss för en ögonblick stanna tiden,

om än en evighet känns förliden

Och för stunden mota den yttre striden

och stör den ömtåliga inre friden.

För när vi plötsligt av poesi blir riden

får dagens gny vackert stå biden

Låt andningen bli plötsligt säll som siden

och hör hör mina dróttkvættska sista kviden:

Så.

Tvem i månaden är den förd

i Metros rara krönikeskörd.

Av vissa syrakd, av många hörd

av någon älskad, och annan orörd.

Nu är en ämabel efterbörd,

när eran strax är slutkörd,

att ingen ska stå oberörd

av det credo jag själv är rörd:

Ty.

Bortom occidentska lyxen och flärden

och den infekterade samtalshärden

finns några eviga ord och värden

när vi tar oss längs tidens gärden.

Äktaste stoffet med oss på färden

är nämligen dessa tankesvärden,

en evig sanning - läs och lär den;

Var Den Förändring Du Vill Se I Världen.

+ Att man ibland måste sluta med något man gör, för att ge plats för nya saker i livet.

- Att man ibland måste sluta med något man gör, för att ge plats för nya saker i livet.

Mer om Kolumn