Nöje Metro Music

Adam Tensta: Nu sitter vi afrosvenskar i förarsätet

Förra året var en milstolpe för oss afrosvenskar, oavsett om man utövar eller konsumerar musik. Vi har fått se Seinabo Sey, Erik Lundin, Madi Banja, Sabina Ddumba med flera visa oss att man inte behöver kompromissa med sitt uttryck för att nå en publik. Vi kan berätta våra historier och nå hela vägen fram.

Detta blev extra tydligt under tillkännagivandet av de nominerade för årets upplaga av Grammis. 17(!) nomineringar tillföll afrosvenska artister, producenter och låtskrivare, i jämförelse med 6st år 2015 och 4st år 2014. Mönstret är tydligt. Årets nominerade var representerade i kategorierna Årets Pop, Årets Nykomling, Årets Video, Årets Låt, Årets Kompositör, Årets Hiphop/Soul, Årets Artist, Årets Album och Årets Textförfattare, en otrolig bredd.

Lyssna på Adam Tenstas favoritlåtar just nu

Detta betyder. Att se någon som ser ut som en själv. Att höra en historia som en kan känna igen sig i. Att dela en historia, en samtid och vetskapen att en kan ta plats och lyckas, trots normen.

En debatt om representation är typiskt svår att greppa för någon som inte har utsatts för problematiken, någon som ser sig representerad överallt, varje dag.

Men för en som inte kan se sig själv i en text av Lars Winnerbäck, utan snarare relaterar till Byn-Block Cherrie eller Gee Dixon, så är genombrottet viktigt. Det berättar att vi finns, att vi inte längre behöver anpassa oss till scenen, till radio eller till skivbolagens stöpta koncept. Vi är scenen, som utövare och som lyssnare. Utmärkelser och nomineringar i svenska musikgalor är ett kvitto på att branschen inte längre kan hålla oss utanför. Vi är för många och för inflytelserika för att ignoreras. Skivförsäljning, streams och liveframträdanden är sprungna ur våra historier och ansikten. Det tåls att sägas igen, vi är scenen.

Afrosvenskar har såklart varit en del av scenen tidigare år också, men i betydligt mindre skala. Idag sitter vi i förarsätet och kan bestämma vår egen rutt.