Metro Debatt

Adoptionen av mig var ingen räddning – det var en utradering av mina rötter

För 22 år sedan adpoterades jag från Indien. Jag trodde då att jag hade blivit räddad. Räddad ifrån misär och allt det dåliga som finns i Indien. Idag vet jag att jag levt i en illusion. Nu är jag på väg tillbaka till Indien för att se om jag kan hitta min mamma.

Jag heter Jyothi Svahn. Jag är 28 år gammal, adopterad, från Indien till Sverige. För 3 år sedan raserade hela min världsbild vad gäller min bakgrund.

Men jag tar det ifrån början. Jag kom en vårdag 1994, till Ljusdal. Jag trodde då som 5,5, åring, att jag hade blivit räddad. Räddad ifrån misär och allt det dåliga som finns i Indien. 

Varför jag trodde det berodde på att det var människor som sa det till mig. Dels hur oönskade tjejer är. Att fattigdom är fult. Att Indien är skitigt rent miljömässigt. 

►LÄS MER: Patric, 37: Därför vill jag hellre adoptera än få biologiska barn

Idag vet jag att jag levt i rasistiska stereotyper vad gäller Indien. Vad gäller adoption har jag levt i illusionen av att adoption skulle endast vara för den goda sakens skull eftersom ”Jag hade ju blivit räddad”. För 3 år sedan, 19 år efter adoptionen av mig, insåg jag att jag hade inte blivit räddad. Jag hade blivit utraderad.

Jag hade kommit till barnhemmet som var den sista platsen jag bodde på i Indien. Egentligen hade jag kommit med noll förväntningar, för vad ska en egentligen förvänta sig när ens adoptionsakt säger att den person som fött en är ”okänd”. 

Men jag har alltid varit nyfiken av mig så jag frågade: hur en adoption går till juridiskt sett går till i Indien. Barnhemsgrundaren berättar då att en förälder/släkting måste skriva på ett papper. Där och då bevittnade jag för första gången en underskrift. En namnunderskrift som är min indiska mammas. Det gick en il genom min kropp. Tårarna bara sprutade. 

Jag hamnade i chock. Hur var det ens möjligt. För i akten, hemma i Sverige står det ju att hon är okänd. Helt plöstligt, 19 år sedan jag adopterats, fanns det tydligen en person som utgör alla mina rötter. 

Efter den dagen förändrades jag. Jag blev aldrig mer den jag var innan den resan. Jag fick då förståelse i att som adopterad finns det faktiskt också lagar som rör mig och där jag har en mänsklig rättighet att få veta vilken bakgrund jag har. 

►LÄS MER: DEBATT: Vi kräver lagändring – samkönade par måste ha samma rätt att bli föräldrar

Idag är jag kritisk till internationell och transrasial adoption så som systemen ser ut idag. Jag vet att jag inte ska generalisera men utifrån det informationssamhälle vi har idag kan vi med ett enkelt googlesök få fram att det finns barn som hamnat i fel händer, i en industri som varken tar hänsyn till barnperspektivet eller de föräldrar som många gånger tvingats ge upp sina barn.

Tankar som återkommer till mig efter denna insikt är: Varför har ingen brytt sig om att berätta om mina rättigheter? Varför har min mamma raderats ut fastän vi alla vet hur viktigt det är med föräldra- och barnrelation oavsett konstellation? 

Nu är jag på väg tillbaka till Indien för att se om jag kan hitta min mamma. Det känns spännande. För jag har ett svagt minne av en person, som jag tror är min mamma. Jag vet inte men det har alltid känts undermedvetet som det enda rätta, att en dag återförenas – trots att jag har en adoptionsakt som säger att min mamma är okänd.

Jyothi Svahn

Mer om Debatt