Kolumner Viktor Banke

Afghan eller svensk – vi pratar alla språket fotboll

Under julen 1914, i början av första världskriget, låg unga tyskar och skottar stationerade i sina respektive diken, med vapnen riktade mot varandra. Men så plötsligt upphörde kriget för en stund, och pojkarna kom upp ur skyttegravarna för att skåla, sjunga och snacka skit. Och för att spela fotboll. Det är en otroligt vacker scen, återgiven i Pehr Thermaenius bok ”Julmatchen på västfronten”.

På pendeltåget ser jag ett antal fotbollsplaner som alla befolkas av barn och vuxna från olika delar av samhället och av världen. De pratar alla språket Fotboll. Ett ojämförligt integrationsverktyg. 

► LÄS MER: Viktor Banke: "Rapporteringen om Bryssel är som en reklamfilm för traditionella medier"

Jag tänker på min vän, min klient som sitter inlåst. Han vill bara ut till sitt lag och till det välmående som kommer av att spela. Våra möten lyser upp när vi avhandlat juridiken och går in på fotbollen. Jag har så många privilegier han saknar, men fotboll har vi precis lika mycket.

Hemmavid brukar jag och min son följa matcherna när ett gäng ensamkommande barn spelar. De har spelat under hela vintern. Min lilla son förstår dem och jag förstår dem. Spelarna, som inte alltid delar språk, förstår varandra.

All denna optimism inför fotbollen ligger i bakhuvudet när jag hukar mig genom staketet till Tantolundens fotbollsplaner. Vi samlas där år ut och år in, vänner som drabbats av arbetets tyngd och de första signalerna på en åldrad kropp. För att det enar oss och för att, antar jag, det är omöjligt att må dåligt medan man spelar fotboll.

Tre killar kommer gående. Tveklöst afghaner, runt 16, kanske 17 år. Jag brukar möta barn i deras situation, från deras hemland. Men då på mitt kontor, inte såhär. De ler, skämtar med varandra på dari. Någon studsar en boll medan han går. (Jag inbillar mig att frasen ”håll i bollen” är en av de mest uttalade lärarfraserna i hela världen: alla världens barn har lika svårt för att inte studsa). De ska träna fotboll. De går raka vägen in i ett lag med svenskar, och till skillnad från i skolan så äger de nu redan språket, gesterna, humorn och jargongen. Det är så vackert att se. 

► LÄS MER: Viktor Banke: "Till asylrättens försvar"

Vi unga gamla män och kvinnor är som vanligt för få. Tre killar lite längre bort ställer upp. Även de afghaner. Nyanlända. Men under spelets gång går de från att vara just det, till att vara individer. 

Möjligheten att lämna den på förhand givna bilden av gruppen, och ordlöst övergå till individ i en ny miljö, är inte det precis vad vi strävar efter?

Jo. Så vilka initiativ ni än initierat, flerfaldiga dem. Hur många konstgräsplaner ni än planerat, lägg till några. Är ni en klubb eller ett lag? Sök genast upp närmaste boende och hitta nya motståndare. 

Det är omöjligt att inte älska någon som slår den avgörande passningen.

+ Champions League-slutspelet börjar nu!

- Det visas inte på varenda boende för unga i hela Sverige.