Kolumner Göran Greider

Almedalsveckan – en personalfest

Politikerveckan i Almedalen pågår för fullt och hela veckan kommer utspelen att hagla. Själv är jag inte i Visby, brukar sällan åka till detta spektakel. Jag brukar vara där vart fjärde år och oroar mig då varje gång för hur det ska gå med mina planteringar i trädgården. Almedalsveckan liknar en stor, gemensam personalfest för medier och politiker, som till stor del bekostas av skattepengar. Olika myndigheter använder skattemedel för att ordna sina mingel och montrar men de som dyker upp är oftast bara den egna personalen.

Att klaga på evenemanget känns dock aldrig riktigt bra, eftersom man trots allt måste glädja sig åt att en landsända som inte har det så lätt, Gotland, får välbehövliga inkomster. Själva Gotland ryms trots det knappast i evenemanget. Man tycker exempelvis att frågan om Ojnareskogen i år borde diskuteras hejvilt men så lär det knappast bli, trots att det kalkbrott som Nordkalk vill bryta är lika stort som Visby innanför ringmurarna.

Almedalsveckans nytta för demokratin tror jag inte är särskilt stor. Veckan är mest till för att medierna ska kunna matas med utspel och nyheter under annars ganska nyhetstomma veckor. Alla närvarande företag och organisationer hoppas på att få uppmärksamhet i medierna, men i nittionio procent av fallen får de ingen uppmärksamhet alls – medieutrymmet i press och etermedia räcker inte till för allt som pågår. Istället försöker folk, som det heter, knyta kontakter och nätverka – alltså det som kallas för lobbying. Och som alltid är den stora förhoppningen från mediernas sida att någon ledande politiker ska göra eller säga något riktigt dumt. Det som dominerar är ändå i huvudsak frågan om politiken som spel: Vilken partiledare är piggast?

När centerledaren Annie Lööf i söndags höll sitt tal handlade kommentarerna efteråt mest om henne som partiledare: är det hon som vill ta täten i Alliansen? Att hon i söndags faktiskt höll ett av de mest ideologiska talen någonsin i Almedalen uppmärksammades inte. Hon klev modigt fram som en tydlig nyliberal, och uttalade ord som statssocialism och skatt med samma avsky som alla vi andra brukar uttala ordet jihadism. Det var som om Margaret Thatcher återuppstått för en sommarkväll i Visby.

Men det där ideologiska kom helt i skymundan. Det är som om de politiska kommentatorerna blivit nästan lomhörda för allt det som är ideologi och idépolitik. De hör det helt enkelt inte. De ser en aktör framför sig som deltar i det politiska spelet. Att det blivit så är inte så konstigt. Det beror mycket på att socialdemokratin sedan länge aldrig knystar ett enda idépolitiskt ord.

Almedalen är en medievecka, ja en personalfest. Inte en politisk vecka.

+ Nu efter midsommar drar en varm våg över den svenska landsbygden. Och den består av människor. Hemvändare.

- Grekland misshandlas av EU och IMF. Ett folk knuffas till avgrundens rand. Avskyvärt.