Resor Nyheter Världen Djur

Andalusiskt äventyr på hästryggen

Det är en fantastisk upplevelse att rida genom den orörda vildmarken.
Det är en fantastisk upplevelse att rida genom den orörda vildmarken.

Som hästälskare är en ridtur på en vit andalusier genom Doñanas nationalpark en upplevelse man sent glömmer. I den här delen av Spanien sitter hästkulturen djupt rotad och rancherna är fler än någon annanstans i landet.

Scenen skulle kunna vara hämtad från en inspelning av en spansk västernfilm. I   samlad galopp rider vi in på Rocíos sandiga huvud­gata och svänger upp mot restaurang El Toruño i  slutet av vägen. Här skulle Charles Bronson eller Clintan när som helst ha kunnat dyka upp i något av gathörnen, tänker jag när vi i   ett moln av damm bromsar upp framför träräcket med skylten ”Endast för hästar”. Regissören Sergio Leones vackra bildspråk från filmen ”För en handfull dollar”, som spelades in här i södra Spanien, har vissa likheter med vår ­ankomst till denna vackra, men samtidigt lite overkliga, stad tio mil sydväst om Sevilla, alldeles i hjärtat av Andalusien.

Bilden av Rocío som västernstad tillägnad hästen är dock ingen filmkuliss. Alla gator är av packad sand
och de låga vackra, vita trä­husen kantas av stadiga träräcken där hästarna binds upp. Här kretsar livet helt och hållet runt de vackra djuren – både de tama och de vilda som fortfarande ­lever i dessa trakter.

Medan vi fortfarande sitter till häst kommer kyparen ut med sherryglas för en välkomstskål. Det blir en perfekt avslutning på en lång dags ritt mot natt. Hästsällskapet är dock inga snabbskjutande västernhjältar utan tio hängivna ryttare från Sverige, Frankrike, Österrike och England. Vi har alla sökt oss hit för att möta våren i de vackra omgivningarna runt nationalparken Doñanas. När vi anländer till Rocío har vi nått halvvägs på vår veckolånga ridtur som startade för några dagar sedan
i La Corbera där vi också bodde de två första nätterna.

Rancherna i Andalusien, i en triangel mellan städerna Jerez, Medina och Arcos, är fler än någon annanstans i södra Spanien. Här har man sedan urminnes tider fött upp tävlingshästar för dressyr och inte minst hästar till tjurfäktningsarenorna.  

I Doñanas nationalpark lever än i dag stora flockar av blandrasen marismeño och vildhästen retuerta. Den utrotningshotade retuerta­rasen är en av de äldsta hästraserna i Europa. Den var mycket nära att försvinna i   mitten av 1900-talet, men fick en andra chans tack vare ett speciellt avelsprojekt samt ett starkt skydd av naturorganisationer.

I dag lever 1 200 av dessa vilda hästar tillsammans med de andalusiska marismeñohästarna som också de rör sig fritt året om. Det är ett mäktigt spektakel och en stor turistattraktion när dessa flockar drar ­genom stadens gator upp till byn El Monte, i slutet av juni varje år. 

– Det är vilda hästar som i sitt dna har förmågan att röra sig fritt i naturen och som själva kan hantera ekosystemets hela register. Det är bara en gång om året som vi samlar ihop dem för en årlig hälsokontroll och flyttar dem från vildmarken för en besiktning, säger José Juan Pousada som bor och arbetar i reservatet ­sedan snart 30 år.

Ridarrangören Equiberia med María Elena Denda­luce i spetsen och Alfonso Gonzalo de Bustos är de ­enda som har tillåtelse att arrangera ridturer in i nationalparken och de leder oss fram genom terrängen. Tre ryttare i ridgruppen är svenskar och Maria Bergström från Norrtälje är en av dem.

– Att få rida genom denna orörda vildmark är en fantastisk upplevelse. Bättre 50-årspresent kunde jag inte ha fått, säger Maria. Att få dela den med min man gör det ännu häftigare. 

Hennes man Jan har ­varit tävlingsryttare, men lagt den aktiva ridningen på hyllan. Nu gör han ett undantag för att dela födelsedagen med sin fru.

Ridturen fortsätter längs floden Guadalquivir med en paus på förmiddagen i  en grönskande glänta mellan mäktiga pinjeträd. Medan hästarna får vila en stund bjuds vi på en klassisk spansk aperitivo. Kockarna som följer oss under hela veckan dukar upp på vita dukar. Spanska korvar, chorizo, och den spanska fårosten manchego, som serveras till ett litet glas av den berömda sherryn från staden Jerez en bit härifrån. När jag lutar mig mot en av stammarna för en kort paus dyker poeten Tomas Tranströmers ord upp i mitt minne. ”Det finns mitt i  skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”. Dessa ord kunde inte passa bättre än just här, just nu. Vilse är vi dock inte, Alfonso har ridit i dessa trakter sedan barnsben och känner varenda liten stig på sina fem fingrar, så det är bara att hänga på.

Vid lunchtid når vi havet för första gången på turen. Doñana har en strand på över fem mil så det blir en efterlängtad galopp i vattenbrynet. I skymningen strax före solnedgången når vi slutmålet Mazagón och Paradorhotellet med samma namn. Spaanläggningen med pool och massage sitter bra efter en vecka till häst.

Jörgen Ulfsgärd

Mer om Djur resor