Metro Debatt

Ann Heberlein: Jag skäms inte över att vara bipolär

Ann Heberlein berättade i boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" om hur det är att leva med bipolär sjukdom.
Ann Heberlein berättade i boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" om hur det är att leva med bipolär sjukdom.

Varför måste du hela tiden prata om att du är psykiskt sjuk? Den frågan får författaren Ann Heberlein ofta. Svaret är för att det är viktigt att vara öppen.

DEBATT: ”Jag är inte bipolär. Varför säger man så om psykiska sjukdomar. Att man är. Man är inte cancer. Eller ett benbrott. Nej, jag är inte bipolär. Jag är en hel massa saker, men jag är inte det”. Ungefär så säger jag i inledningen till den tv-serie som kommer att börja sändas i SVT ikväll.

Den heter ”Mina två liv” och handlar om mig och några andra människor med diagnosen bipolär. Ja. Vi har det gemensamt, att vi har samma diagnos. Det innebär att vi pendlar mellan att vara deprimerade, alltså nedstämda, kraftlösa, kanske till och med självmordsbenägna och maniska eller hypomana vilket är depressionens motsats: eufori, energi och omåttligt självförtroende. Oftast är vi ändå friska. Deprimerade och maniska. Friska och sjuka. Två olika liv.

Det vill jag – och alla andra som är med i tv-serien berätta om, våra olika liv. Vi vill berätta att vi är mycket mer än vår diagnos. Jag är inte bipolär. Jag är mamma, lektor i etik, författare, väninna, ryttare, föreläsare, syster… Jag har en massa identiteter, och ”bipolär” är inte överordnad, inte den viktigaste. 

Jag säger som Olof, en av de medverkande i kvällens program, skejtare från Malmö och snart färdig grundskollärare, ”bipolär, det där är mindre än min lillfingernagel”. De andra som är med i tv-serien är präster, läkare, journalister, konstnärer. Vi är en hel massa saker, men vi har det gemensamt att vi slåss mot en kronisk sjukdom som ibland hotar att ta över våra liv.

Varför valde jag att göra den här tv-serien? Att, än en gång, prata om det där pinsamma och skamliga, att jag har en psykisk sjukdom? Fast tv-serien inte har börjat sändas än har jag fått flera mejl från människor som undrar det: Varför måste du hela tiden prata om att du är psykiskt sjuk? Fattar du inte att människor bara kommer att tro att du en galning om det är det enda du pratar om? Varenda journalist jag pratat med inför seriestarten har frågat samma sak – är du inte rädd att människor bara ska tänka på dig som bipolär? 

Nej. Jag är inte rädd. Jag skäms inte. Det gör inte Liza, Elin, Fredrik, Fia, Fredrik, Lars eller någon av de andra som medverkar i programmen heller. Vi är de vi är, med våra fel och brister, ups and downs, och vi har något viktigt att berätta.

Den sjukdom vi lever med är kronisk. Den innebär en förhöjd risk för förtidig död, genom självmord eller missbruk. Ibland är det nattsvart, bara ångest och förlamande depression. Det finns hjälp att få. Det är alltså inte hopplöst.

Ett första steg mot bättre liv och bättre vård för människor med psykisk ohälsa av olika slag är öppenhet. Vi måste prata om hur vi mår. Vi måste våga vara ärliga. Vi måste våga söka hjälp. Vi måste ställa krav på god vård, rätt hjälp och hjälp i rätt tid.

Jag tror på öppenhet. Och jag tror att ni är så kloka att ni förstår att jag inte bara är bipolär utan också lektor i etik, att Liza är präst fastän hon har en diagnos och att Olof kan vara både lärare, skejtare och bipolär. Se oss ikväll, lyssna. Avfärda oss inte. Vi har något viktigt att berätta.

Ann Heberlein