Metro Music

"Att anordna en festival verkar vara att jobba i motvind"

Metro Musics krönikör Clea Herlöfsson om svårigheterna att hålla festivaler vid liv.

Sommaren är slut och vi har trätt in i den vagt definierade tidsperiod som kallas ”sensommar”. En tid för reflektion. Flera av oss har besökt en eller annan festival. Med en ljummen burköl i handen har vi gått över upptrampat gräs på väg mot nya musikaliska upplevelser och möten med tokiga människor. Någon som spyr, några som hånglar, någon skön kille med en Pikachu-dräkt som tvingar folks blickar mot honom.

Själv firar jag 10 år som festivalbesökare och har sett mycket sedan min premiär på Emmabodafestivalen då vi hade neontights och drack vitt vin ur tetrapack. Jag har varit på Arvika och Hultsfred, för att kort därefter bevittna deras konkurs. Ju fler musikfestivaler jag får uppleva, desto påtagligare blir det hur svårt det är att arrangera fester av denna magnitud. Arrangörerna måste få det att gå runt ekonomiskt och samtidigt boka de dyra akter som drar flest folk. Det har lett till att man låter ett stort tyskt företag sköta finanserna, som i Bråvallas fall. Eller att ett havremjölksföretag får sponsra festivalen, som på Way Out West.

►LÄS MER: Det här lyssnar Clea på just nu

Plötsligt uppstår en situation där besökaren kan välja mellan att se den brittiska grimeartisten Skepta i konserttältet eller DJ Alex Schulman i Oatly-tältet. Kanske är kommersialiseringen enda sättet att hålla festen vid liv? Att anordna en festival verkar vara att jobba i motvind. Inte nog med att ekonomin ska gå runt, besökarna måste känna sig trygga också. Jag vill tacka alla arrangörer som kämpar för att festivalen ska vara en härlig plats, när polisens mest konkreta lösning är att dela ut armband. Tack till er eldsjälar som sliter dag och natt så att vi kan fokusera på vad en festival faktiskt ska vara ¬– en hyllning till musiken vi älskar.