Metro Debatt

Att slippa bli kallad n-ordet räcker inte

Vi afrosvenskar har avsevärt sämre livsvillkor än andra svenskar, skriver Christian Hofverberg.
Vi afrosvenskar har avsevärt sämre livsvillkor än andra svenskar, skriver Christian Hofverberg.

Vi afrosvenskar är inte gäster i Sverige – vi är en självklar del av det svenska samhället och det är dags att vi blir behandlade så, skriver den afrosvenske debattören Christian Hofverberg.

DEBATT: För lite mindre än ett år sedan blev jag hotad av en man i tunnelbanan som skrek n-ordet åt mig och andra nedsättande saker om min svarta hudfärg. Det är tyvärr inte första gången det händer. Lär tyvärr heller inte vara den sista. Den här situationen är nämligen inte alls ovanlig för de flesta afrosvenskar. Vi är den minoritet som är mest utsatt för hatbrott i Sverige.

Det här verkar faktiskt både allmänheten och politiker sakta men säkert börja förstå. Och till och med vilja göra någonting åt!

För allt sedan den mycket viktiga Afrofobirapporten släpptes av Mångkulturellt centrum i förra året så har seminarier och panelsamtal om afrofobi duggat tätt. Begreppet togs upp i regeringsförklaringen och nu har regeringen beslutat att ge Diskrimineringsombudsmannen hela en miljon kronor på två år för att ta fram åtgärder mot afrofobi (en miljon kronor på två år för ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem är dock inte en särskilt imponerande satsning). 

Men trots allt, nu borde väl vi afrosvenskar vara nöjda? Vi är ju på väg att, hör och häpna, börja tolereras i det svenska samhället. Vad skönt. Då kan väl jag och 199 999 andra svarta svenskar andas ut. Eller?

Nej, riktigt så enkelt är det inte. Afrofobirapporten visar nämligen också att afrosvenskar är en enormt utsatt och marginaliserad grupp inom områden som utbildning, arbetsmarknad och bostäder. 

Vi afrosvenskar har helt enkelt avsevärt sämre livsvillkor än andra svenskar och det gör mig väldigt förbannad, frustrerad men mest av allt orolig. Inte för min egen del i första hand. Nej, först och främst är jag orolig för att afrosvenska barn och afrosvenska ungdomar ska behöva växa upp i ett Sverige, deras Sverige, där den strukturella rasismen bestämmer deras livsvillkor. Deras möjligheter att studera det de vill, jobba med det de vill och bo där de vill.

Min frustration grundar sig också i det faktum att våra riksdagspartier inte verkar tycka att afrosvenskars livsvillkor är något som är värt att lyfta upp, diskutera, kanske till och med komma med ett eller annat förslag kring. Detta för en grupp på kring 200 000 personer (troligtvis ännu fler)!

200 000 potentiella väljare (ja, jag vet att alla dessa 200 000 inte är röstberättigade än, men även afrosvenska barn växer upp till väljare och det kan ju vara bra att skapa någon form av relation till dem innan deras 18-årsdag).

Jag nöjer mig inte med att få slippa bli rasistiskt angripen på tunnelbanan. Det ska ingen afrosvensk behöva nöja sig med. För vi afrosvenskar är inte gäster i Sverige. Vi är heller inte en grupp som nöjer oss med att bli tolererade. Vi är en helt naturlig och självklar del av det svenska samhället. Det är dags för våra riksdagspolitiker att förstå det och komma med konkreta politiska förslag som förbättrar afrosvenskars livsvillkor.

(Hint till er politiker, det finns en hel del förslag och rekommendationer i rapporten. Det är helt ok att kopiera dem.)

Christian Hofverberg, afrosvensk aktivist