Kolumner Tanvir Mansur

Att växa upp i det som brukar kallas förort

“Det var en fågel som först märkte att någonting höll på att hända”. Så stod det på fasaden till Riksteaterns byggnad i Norra Botkyrka. Jag gick förbi där nästan varje dag och tittade på de stora bokstäverna i blått, grönt, rött och brandgult. De första gångerna brukade mamma läsa orden högt för oss. När vi själva kunde läsa blev textraden så småningom våra egna ord. Egna ord som någon annan har skrivit. En berättelse om en plats som inte är vår. Jag tänker, vem är egentligen teatern till för? Är den till för en publik som är rik? Rik på ord och rik på kunskap? Vems historia berättar den? Vilka gestaltar den?

Scenkonsten var inte något för mig som barn. Min berättelse var svår att hitta där. Varför kände jag igen mig mer i amerikanska TV-serier som Fresh Prince i Bel-Air? En familj som stack ut från normen. En fattig pojke med en mamma som bodde ensam. Det var också min berättelse.

Jag minns när mamma tog mig och min syster till orkesterövningarna på kommunala musikskolan. Den låg på andra sidan kommunen, i Tumba. Det var mörkt ute när vi tog bussen dit och hon satt utanför i korridoren och väntade i två timmar innan vi kunde åka hem.

Jag minns när mamma tog oss till en ny lägenhet i Norsborg och sa “här ska vi bo snart”. Möblerna som hon fick från kvinnojouren var gamla, köksbordet bestod av en planka som stod mellan två små hyllor. Med en bordsduk ser det ut som ett riktigt matbord.

Jag minns när mamma tog mig och min lillasyster till kollo, läger och feriehem om somrarna. Där kunde vi leka och lära oss om livet, lära oss om hur andra svenskar lever i Sverige och träffa barn av dess olika slag. För att hon skulle kunna ta det lugnt i ett par veckor. Vara sig själv. Göra det hon själv vill. Hinna.

Det är vår berättelse. Att växa upp i det som brukar kallas förort. Att tala tre olika språk och att ha vänner från femtio länder. Jag kände inte igen mig i teaterns berättelser. Människor som jag syntes aldrig på scen eller i manusen.

Vi behöver berätta våra egna historier när ingen annan skriver dem. Nu finns det en rörelse som gör just detta. Estradpoesin har genom Revolution Poetry inspirerat unga från miljonprogram runt om i landet. De vill nu själva skriva och läsa upp sin liv framför en publik. För första gången ska Orten ta plats på svenska mästerskapen i Poetry Slam. De kallar sig Förenade Förorter. Med sina egna berättelser griper de tag i våra hjärtan, slår oss ner mot marken och lyfter oss till skyarna. Som bara konsten kan göra. Därför måste vi ge plats till deras berättelser.

Gatupoeten Max Miliciano målar sina ord på fasader i förorterna i Stockholm. Han skriver:
"Det är inte betongmurarna som är svårast att riva, utan dom murarna som människor har rest framför sina hjärtan."

+ När svenska hiphop-kollektiv som The Salazar Brothers och Femtastic utöver sitt musikskapande håller workshops med unga i hela Sverige. De är viktiga förebilder.

- Journalister som bara tar upp negativa nyheter från miljonprogrammen. Det skapar en onyanserad bild som inte stämmer överens med människors vardag i de områdena.