Metro Debatt

Barn som pillar med mobilen leker också

I dag cirkulerar en nyhet om en rektor som infört mobiltelefonförbud på sin skola. Anledningen var bland annat att eleverna ”slutade springa runt och leka på rasterna”. Nyheten har fått stor spridning och beslutet påhejas av många som tycker att mobiltelefonanvändandet gått för långt. Själv blir jag beklämd över den här typen av beslut eftersom de bygger på en ytlig analys av problemet.

► LÄS MER: "Sluta glo i mobilen – umgås med varandra IRL i stället"

Det finns två huvudsakliga problem med att på detta sätt förbjuda mobiltelefoner. Det första handlar om att rektorn säger att telefoner och plattor har lett till konflikter och kränkningar. Men det vet vi sedan tidigare att exempelvis omklädningsrummen, skolkorridorerna, skolgården och skolmatsalen också gör. I de fallen har vi andra lösningar än att stänga ner och förbjuda. För vissa barn kanske det skulle vara en välsignelse att stänga ner skolgården därför att hen är utsatt där varje dag men alla förstår att det inte är en konstruktiv lösning. Så när rektorn väljer ut digitala hjälpmedel som farliga arenor är det ett moraliserande snarare än ett rationellt resonemang. Att ta bort mobiler blir mest ett sätt att sopa problemen under mattan och inte ett sätt att verkligen motarbeta kränkningar.

Det andra problemet handlar om rektorns uttalande kring barns lek. ”Helt plötsligt har våra elever slutat leka på rasterna. En elev sitter med en mobil i handen och fyra, fem andra tittar över axeln för att se vad som händer på skärmen”, säger hon bland annat.

Men hur vet de vuxna att det inte är lek de ser? Är det bara för att leken inte innehåller spring och fysisk kontakt? Visst är det så att barn behöver röra på sig men det är en annan sak än att definiera lek utifrån romantiserande idéer om hur en barndom ska se ut. Mobilförbudet är djupt moralistiskt, det är ålderscentrerat och det tar inte hänsyn till barns olika läggning och önskemål.

På en skola där den här typen av lösningar diskuteras behöver man på allvar prata igenom sin barnsyn. Hur ser man på barn? Är de tänkande varelser vars tankar vuxna bör lyssna på eller är de mer av oskrivna blad som vuxna ska lära rätt och fel? Man behöver också se över sina kunskaper om kränkningar så att de inte är kvar i 1970-talets individualpsykologiska resonemang (ni kanske minns när man pratade om mobbare, hackkyckling, medlöpare och liknande). Dagens mobbningsforskning söker snarare strukturer än individuella drag hos aktörerna. Först när vi betraktar skolan som en arena i vilken kränkningarna uppstår kan vi komma vidare.

► LÄS MER: "Mobilmissbruk borde inte vara socialt accepterat"

Att påstå att kränkningarna minskar därför att ett av många verktyg förbjuds är helt enkelt inte korrekt. Det enda som skolan åstadkommer är att de minskar de synliga kränkningarna och konflikterna. Ansvaret och skulden lämnas till eleverna. Och så får det inte vara. Skollagen tillåter det inte och det är inte etiskt försvarbart. Vuxna behöver ta ansvaret för att elever kränks. Jag säger det igen för säkerhets skull: Vuxna behöver ta ansvaret för att elever kränks.

Så länge den här typen av nyheter sprids med glada tillrop har vi all anledning att vara djupt oroade för våra barns skull.

Vuxna behöver ta ansvaret för att elever kränks.

Elza Dunkels

Docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet