Kolumner Johan Norberg

Bilden på Alan väckte oss ur slummern

I Schindler’s List, Steven Spielbergs film om industriledaren som räddade mer än tusen judar undan Förintelsen, finns en scen som ingen kan glömma. Bland de som jagas och dödas i den svartvita filmen dyker en enda liten färgklick upp. En liten flicka i röd kappa lyser klart i ett hav av grått och svart. Genom henne förstår Schindler, och tittaren, emotionellt vad som pågår. Tidigare var det en ansiktslös massa, men genom att fokusera på ett enda offer blir tragedin begriplig, och därmed ofattbar. Var och en av de miljontals mördade hade ett eget liv, en familj, hopp och drömmar.

Det är den effekt bilden på den livlöse Alan Kurdi på en turkisk sandstrand har på oss. Det är inget nytt att tusentals som flyr från krig och terror dör varje år för att staten blockerar lagliga vägar till Europa. Hjälporganisationer har skrikit sig hesa i flera år. För femton år sedan skrev jag uppbragt om att en flykting dog längs EU:s gränser om dagen. Nu menar International Organization for Migration att det är tio om dagen. Men det är statistik. Det var bilden på en treåring i shorts och gympaskor som gjorde att vi förstod och som förändrade Europas syn på flyktingarna, i alla fall för ögonblicket. Om det inte varit för att du haft tur i det genetiska och geografiska lotteriet hade det kunnat vara ditt barn. Det hade kunnat vara du.

Spridning av sådana bilder har kritiserats. De riskerar att avtrubba oss, säger vissa. Men det är inte vad våra reaktioner vittnar om. Det verkar tvärtom som att det var siffrorna som avtrubbade oss, medan bilden väckte oss ur den emotionella slummern. Andra säger att enskilda bilder som dessa, hur tragiska de än är, inte säger något om vad vi bör göra. Politiskt måste vi se helhetsbilden och hur svenska system klarar mottagningen. 

Det är sant. Bilder som dessa är inte slutpunkten, de är startpunkten för ett engagemang. Men det som ger hopp är att tusentals inte väntar på det politiska tragglandet, utan handlar själva. Det visade sig att hatet och missunnsamheten i diverse kommentarsfält inte var representativa för svenskarna. Hjälporganisationer får rekordstöd, frivilliga åker dit, svenskar samlar in kläder och grupper hälsar flyktingar välkomna vid ankomst. Det kan tyckas som en tom gest, men hur skulle man inte själv påverkas, personligen och i attityden till det nya landet, om ens liv gått sönder och det första man möts av är leenden och gosedjur till ens barn?

Sedan måste vi diskutera exempelvis möjlighet att söka asyl på ambassad, avreglerade arbetsmarknader, snabbspår för dem som kan skaffa ett jobb, upprättandet av frizoner eller hårdare kamp mot IS. Bilden på Alan ger inte några svar. Men efter den kan vi aldrig mer låtsas att han, och miljoner som honom, inte finns.   

+ Min kamp på Stadsteatern. Dramatiseringen av Karl Ove Knausgårds monumentala verk är finurligt komponerad och oerhört stark.

- Amorteringskrav. Staten blåser bostadsbubblor med plan- och bygglag, hyresreglering, ränteavdrag och negativ ränta. I stället för att ta bort en enda för att dämpa den införs en ny detaljreglering.