Kolumner Rickard Söderberg

Byt kroppshetsen mot en semla

Hela året är jobbigt, men början är värst. Då läggs ved på ortorexins brasa för att bränna kalorier och vi dras till gymmen som bödlar till dessa medeltida tortyrkammare för bygga vårt självförakt i takt med att andra bygger sina muskler. I smyg jämför vi oss i spegeln med de andra offren för en av västvärldens mest destruktiva trender: kroppshetsen.

Det är en sak att vara frisk och att njuta av rörelse och fräsch mat. Det är något helt annat att vara så frisk att man är sjuk och börja späka istället för att älska kroppen. För i samma ögonblick som vi börjar dansa i otakt med bilden av vår kropp och byter kramkalas mot kalorikontroll, kommer vi trampa oss själv på tårna och förr eller senare snubbla. Och det gör ont. Ondare än celluliter och dubbelhaka.

► LÄS MER: "Smarta människor väljer vego"

Inför helgens uppstart av Melodifestivalen får pressvalsarna inte nog av historier om artister som tränar tills de kräks, svimmar eller kollapsar. Allt detta har valsat förbi i veckan. Och min ångest för kroppen blir inte mindre för att huvudet vet att historierna är förstorade. Detta är ett gift för unga människor som försöker leva upp till den dödsdömda kampen mot nollstorlekarnas photoshoppade värld.

Jag kreverar om jag avkrävs jubel för slag mot den höga ytan, när det är vårt djupa inre som behöver smekas. Självklart fattar jag att det inte går att leva på semlor och att man mår bra av att röra sig så man svettas. Men jag vet också att de flesta friska inte dör av en semla, vilket man ibland inbillar sig. Och ingen ska ha dåligt samvete dagen då vi byter maratonträningen mot ett Netflix-maraton.

Mitt i allt detta tänker jag göra Let's Dance. Och jag är livrädd. Jag blir illamående av piruetter, får nackspärr av armpositionerna och har ungefär lika mycket naturligt kubanskt sambasving i höfterna som mina möss Adam och Steve. Men det där skrämmer mig inte. Det jag är rädd för är att det ska komma att handla mer om viktnedgång och skönhetsjakt än skönheten i att se två människor viktlöst sväva över golvet i en slowfox.

Jag har aldrig gjort ett banta- och träningsreportage. Och jag lovar vid den mest grandiosa semla jag kan uppbringa att jag aldrig någonsin kommer att göra det. För den största otjänst jag kan göra någon är att så frön i friska människor som växer sig till törnen i deras självbild.

► LÄS MER: "Mitt nyårslöfte är att tro på godheten – vad är ditt?"

När vi ser oss själva i spegeln och ser något annat än 100 procent älskvärdhet, behöver vi blunda och byta smälek mot kärlek, och först därefter öppna ögonen igen. Bilringar och gäddhäng till trots. De definierar nämligen inte måttet på hur älskvärda vi är.

Därför dansar jag på darrande ben in på det mediebevakade dansgolvet trots att jag är för stel för samba och för tjock för jive. Men jag tycker kanske att jag är värd att älskas ändå. I alla fall av mig själv.

+ I dag såg jag en snödroppe när jag sprang till bussen. Jag stannade.

- I dag snöade det slask när jag sprang till bussen. Jag sprang så fort jag vågade.