Metro Debatt

Cancer är ingen förkylning du snyter bort – därför behövs en bra eftervård

I dagarna har det pratats mycket om eftervård för dem som haft cancer. Att rehabilitering är viktigt och varför det behövs. Det håller de flesta med om. Men den är tyvärr inte självklar.

Malou i TV4 har till och med gjort en hashtag på det – #tillbakatilllivet! Att någon lyfter frågan har jag som ex-cancrig väntat på länge. 2012 drabbades jag av äggledarcancer med spridning till lymfkörtlarna. Vilket betyder cellgifter. Efter sex månader med kontroller, läkarbesök, cellgifter, provtagningar släpps man äntligen ut och tror att livet skall börja med att röda mattan rullas ut och alla hurrar och skålar i champagne, allra minst.

Men så är det inte. Det händer ingenting. Ingenting. Helt ensam får man sopa ihop spillrorna av sin personlighet och försöka hålla den mentala flaggan högt.

► LÄS MER: Annelie, 52, blev deprimerad efter cancern: "Finns ingen eftervård"

Jag tror att min blogg om cancer hjälpte mig. Jag fotade och skrev en bok om att bli skallig av cellgifter. Jag hittade uttryck att kanalisera min rädsla och min frustration. Jag vägrade vara osynlig. Genom bloggen träffar jag många, främst kvinnor, som inte vågar berätta vad de varit med om. Det är 2016 och vi tror att alla vill och vågar. ”För cancer är ju så vanligt i dag.”

Existerar det verkligen? Att man inte berättar något? Hur fungerar det i praktiken, undrar jag? Man måste inte blogga om det. Men att inte prata, att inte ventilera?

När jag pratar med den sista av dem så inser jag att alla har pratat med viskande röster, som om vi pratade om något riktigt hemligt. Det är det ju, för de här kvinnorna.

Förstår ni vilken hemsk börda att bära själv? Att inte prata om det tunga? 

Även om jag bloggar och föreläsare är det lätt att tanken skenar. Man tänker att man inte duger. Att man inte är som innan.

En av kvinnorna pratade jag lite mer med. Hon urskuldade sig flera gånger. Och mitt hjärta höll på att brista när hon sa: "Jag får sluta skylla på cancern att jag är så trött."

Jag ville bara ta henne i min famn, krama henne och säga att det är okej att skylla på cancern, att inte orka. Speciellt om man inte pratar med någon.

Cancer är ingen förkylning du snyter bort. Cancer kommer med smärta, rädsla, ångest och den där förbannade tröttheten. Som sitter kvar i kroppen länge, länge.

En kvinna sa att hon inte ville prata om ”det” och gjorde tecken med fingrarna, "för då skulle alla se på mig med andra ögon". Hon menade att hon skulle bli den svaga, den som aldrig orkar. "Lite som damaged goods."

► LÄS MER: Malin, 29, drabbades av cancer – då tappade hon sexlusten

Vi måste förstå att cancer ger en baksmälla som kan ta flera år att komma ur. Jag har själv dagar när den där förbannade tröttheten sveper in och lägger ett lock över varje minut. Inget känns meningsfullt, känslorna blir stumma och biverkningarna tunga.

Tack och lov är de dagarna få. Jag har gett mig sjutton på att inte låta cancern förstöra en enda dag mer av mitt liv. Ett löfte som ibland känns omöjligt att hålla. Men ger jag efter blir det ännu värre.

Men om man inte har tid att mobilisera sig så att man orkar? Eller har en omgivning som ställer krav man inte kan leva upp till? Då måste det få vara okej att skylla på cancern, på biverkningar och på den där förbannade tröttheten.

Cancer är inget man hade, det är något som grävt sig in i huden och aldrig riktigt försvinner. Så lova att du är snäll mot dig själv.

Är du frisk, ta ett djupt andetag och känn livet i dig!

Vi måste prata rehabilitering nu!

Cecilia Hedström

Journalist, fotograf och föreläsare

Författare till ”Är jag fortfarande vacker?”