Kolumner Göran Greider

Castro ska varken demoniseras eller romantiseras

Det är viktigare än någonsin att klara av att hålla flera tankar i huvudet när centrala historiska gestalter värderas, skriver Göran Greider.

En 90-årig gammal man dör en naturlig död – och enorma känslosvall utlöses. Fidel Castro var verkligen en av 1900-talets hjältar. Den kubanska revolution han genomförde när han kastade ut en korrupt regim som saknade folkligt stöd kom att inspirera den antikoloniala kampen i hela den fattiga världen. Nelson Mandela beundrade Castro och tackade ofta för den hjälp Sydafrikas svarta och ANC fått från Kuba under kampen mot apartheid – under en tid när exempelvis Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher stämplade Mandela som terrorist.

Fidel Castro blev över en natt en av de starkaste symbolerna för kampen mot den kolonialism och den imperialism som i sekler tryckte ner hela hav av befolkningar i Afrika, Asien och Sydamerika. Och revolutionen han anförde hade stöd av det kubanska folket.

►LÄS MER: Motstridiga efterord för Castro

Är det alltså en entydig hjälte vi ska minnas? Nej, naturligtvis inte. Det är viktigare än någonsin att klara av att hålla flera tankar i huvudet när centrala historiska gestalter värderas. När Castros rörelse tog över styret i Kuba var han varken marxist eller kommunist men den amerikanska motviljan mot Kubas självständighet – USA hade stora ekonomiska intressen i landet – drev snart landet i armarna på Sovjetunionen. Det kalla krigets logik gällde. Och även om folkhälsa och utbildning snabbt kom att förbättras under årtiondena som följde – medellivslängden i det fattiga Kuba är i dag lika eller lite högre än i det rika USA – så blev Fidel Castros roll snart en annan i Kubas inre liv. Han blev helt enkelt ledaren för en enpartistat där varken fria fackföreningar, fri press eller demokratiska val tilläts. Bara det faktum att Castro satt vid makten ända fram tills för knappt tio år sedan och sedan efterträddes av sin bror, säger det klart och tydligt: Hjälten från antikolonialismens dagar ersattes av diktatorn.

De många liberala och konservativa kommentatorer som nu i Castros gestalt enbart ser en diktator uppvisar en närmast total oförmåga att förstå de känslor som svallade i den fattiga kolonialiserade världen under den kubanska revolutionens första år. Men det är väl självklart att ett litet fattigt land som lyckades försvara sig mot handelsblockader och aggression från världens mäktigaste land, blev beundrat?

►LÄS MER: Morello hyllar Fidel Castro

Samtidigt har åtskilliga på vänsterkanten lika svårt att se den väg Kuba slog in på mot enpartistat och ofrihet. Men det är verkliga människor som slängts i fängelse eller nekats sina mänskliga rättigheter under Castros tid.

När beskedet om Fidel Castros död kom i lördags sattes slutpunkten för historien om en karismatisk ledares liv. Men den större historien fortsätter och den är inte betjänt av vare sig demonisering eller romantisering av en död revolutionsledare.

+ Att få skåda landsbygdens svindlande klara stjärnhimmel är ett privilegium.

– Arktis är rekordvamt. Varför är klimatet inte i centrum av den politiska debatten?

Mer om Politik Utrikes