Metro Debatt

Cyklist: Förlåt att jag ryckte i din bildörr och skrek könsord

Till mannen som parkerade på handikapplatsen utanför Läkarhuset på Odengatan i Stockholm torsdagen 8 oktober, strax före klockan nio på morgonen. Jag är cyklisten som blockerade vägen för dig, ryckte i din dörr, slog på ditt fönster, pekade finger åt dig och skrek könsord. Anledningen till mitt agerande var att du prejade mig på din väg mot parkeringsplatsen. Det gick inte fort, jag vet, och det var inte farligt för mig och jag hann bromsa utan problem och jag är på daglig basis som cyklist i Stockholm utsatt för värre regelöverträdelser och farligare beteenden – men den här dagen sammanföll ditt misstag med en miljard andra olyckliga omständigheter i mitt liv som gjorde att jag blev fullständigt rasande över situationen och du fick klä skott för alla oförätter jag har varit utsatt för sen Eldkvarn brann.

► LÄS MER: "Uppfostra inte era barn till feta bilister"

Efteråt kändes det fruktansvärt. Jag ville ju inte dig något illa. Och knappast du mig heller. Men din och min relation är inte sådan att jag kan flippa ur, be om ursäkt, vi blir sams och nästa gång är det du som gör bort dig och sen går vi framåt i dansens turer. Nej, efter trafikkonflikter lämnas vi ensamma utan möjlighet till försoning.

Härom dagen berättade en kompis att han hade blivit prejad och med en hårsmån klarat benen, men sett sin cykel påbörja resan mot att bli råvaror igen under bilens obönhörligt krossande hjul. Kompisens initiala reaktion på upplevelsen ledde visserligen till att han fick betala mer än vad han fick i ersättning för cykeln, eftersom bilar är dyrare än cyklar. Men de skakade i alla fall hand och bad varandra om ursäkt efter rättegången.

Jag tänker att alla vi som ger oss ut i trafiken har minnen och känslor från trafiksituationer där vi har blivit trampade på, trängda och hänsynslöst behandlade. Nästa gång vi utsätts för en ny sådan kränkning, oavsett hur stor eller liten, så väcks allt det till liv igen och vi blir ännu argare. Tänk om vi kunde få höra hur det verkligen var ibland, att den som betedde sig hänsynslöst inte alls hade någon avsikt utan bara var stressad och inte tänkte sig för, eller att personen som skrek på oss kanske var arg för nåt helt annat och bara inte kunde hålla ihop sig.

► LÄS MER: Polisen: "Så får du tillbaka din stulna cykel"

Jag ber därför dig, min okände medtrafikant, om ursäkt för mitt beteende och hoppas att du kan förlåta mig, viss om att jag efter vår konfrontation har blivit avsevärt mindre arg i trafiken.

Björn Edberg