Kolumner Johan Norberg

Därför rakade Leonard Cohen av sig Castroskägget

Både Fidel Castro och Leonard Cohen är nu döda. Det är Cohens arv som bör leva vidare, skriver Johan Norberg.

Sångaren Leonard Cohen kom till Kuba i mars 1961, två år efter att Fidel Castro gripit makten. I Liel Leibovitz biografi "A broken hallelujah" beskrivs hur han bar khakibyxor och hade odlat ett rejält gerillaskägg. Liksom många konstnärer och intellektuella lockades Cohen av revolutionen. Han ville se dramat på nära håll, för att se om det var hans drama.

Den som vill veta vilken uppmärksam betraktare Cohen är av det mänskliga tillståndet kan vända sig till hans texter. Det var detta sinne som räddade honom från att som andra revolutionsromantiker bara se det han ville se. Han såg entusiastiska revolutionärer, men också högtalarna i varje gathörn som skrek ut propaganda. Han njöt av Havannas nattliv, men kunde inte blunda för köerna som ringlade utanför polisstationer, där oroliga väntade på besked om vad som hänt anhöriga som gripits av regimen, vissa för att de var demokrater, andra för att de var homosexuella. Efter att gång på gång ha tvingats lyssna till västerländska kommunister tugga sina teser på barrundor gick Cohen till hotellet och rakade av sig skägget.

►LÄS MER: Göran Greider: Castro ska varken demoniseras eller romantiseras

Men den största prövningen väntade på flygplatsen på väg hem. Cohen greps plötsligt och hölls kvar av en tungt beväpnad 14-åring. I Cohens väska hade regimen funnit ett foto av honom omgiven av två kubanska soldater och de fick därför för sig att han egentligen var kuban som reste med falskt utländskt pass. Cohen fick uppleva hur kommunismen trots retoriken om frigörelse gör om hela samhällen till fängelser, som medborgarna inte tillåts lämna. När vakten tvingades undersöka en annan incident smet Cohen ut genom dörren och gick till flygplanet, med en känsla av lättnad, men också ny mening.

Det skulle dröja flera år innan världen fick full information om den kubanska diktaturens arbetsläger, att politiska fångar tappades på blod som såldes utomlands och att Castro försökte övertyga Sovjetunionen att anfalla USA med kärnvapen, men Cohen hade redan bestämt sig. Han uttryckte nu sin avsky mot alla former av ”kollektivisering, censur och kontroll” och tyckte sig nu förstå hur vanliga, vänliga människor hade kunnat ursäkta och sedan arbeta för despoter, även för en Hitler.

►LÄS MER: Johan Norberg: Svordomarna visar på en mer kontrollerande sexualmoral

Både Fidel Castro och Leonard Cohen är nu döda. Den förras död sörjs av de socialister som bevarar den revolutionsromantik som rika västerlänningar kan unna sig, de som kan tala fritt utan att gripas och som kan turista utan att hållas kvar under vapenhot. Men efter sig lämnar han krossade människor och ett utblottat land. Det är Cohens arv som bör leva vidare, hans texter och låtskatt, förstås, men också denna mentalitet. Kampen står som han konstaterade alltid mellan de som har färdiga svar som ska tryckas ned i strupen på folk, och de som erkänner människans mångfald och tillvarons möjligheter. Den kampen utkämpas inom oss alla.

+ Uppmuntrande siffror. Den nya Timss-undersökningen visar att svenska elever blir bättre på att räkna. Tack, alla lärare.

– En fläck på Sveriges banér. Familjen Ahmadi har bott och gjort rätt för sig i Sverige i fem år. Nu utvisas de till Iran för att svenska myndigheter räknade fel på vilken lön pappa Ahmadi ska ha.