Hälsa Metro Debatt

Därför vill jag prata om mina sex missfall

Kanske har du själv fått missfall någon gång och om inte så känner du säkert någon. Många nämner det inte, andra har ett stort behov av att prata om det. Att inte vilja prata om det kan ofta handla om att man känner sig misslyckad - för många handlar det om att som kvinna ska man bära fram sitt eget barn och går inte detta är man en dålig människa. 

Jag har själv haft sex missfall och efter det tredje insåg jag att min tystnad och fejkade leende när jag mådde som sämst inte skulle hjälpa varken mig själv eller min omgivning. Så jag gjorde en helomvändning och bestämde mig för att vara totalt öppen. Ni kanske förstår vad jag menar om jag säger att kassörskan i närbutiken som jag inte ens känner också fick höra ett utdrag av vårt liv som ofrivilligt barnlösa.

När jag nämner ett av våra missfall eller att vi har svårt att få barn möts jag av många olika reaktioner. En del är nyfikna och vill veta mer och frågar, om än lite ursäktande, om detaljer kring missfallet. Andra vill bara säga ”det går bättre nästa gång” och direkt byta samtalsämne medan andra blir helt tysta och inte vet var blicken ska ta vägen.

LÄS MER: Är tvillingar inte lika mycket värda?

Jag har funderat mycket kring varför reaktionerna är så olika och varför det inte är mer okej att prata om det? Det kanske är så att många tjejer inte vill prata om det då man känner sig misslyckad eller att man är lite rädd för vilken reaktion man ska få. Man kanske inte vill bli dömd. Men samtidigt tror jag att många hade behövt prata om det som en del av vardagen och faktiskt inse att där är så många andra som upplevt samma sak. 

Sjukvården behöver också förändras – till exempel finns det inga stödgrupper på sjukhuset i Lund och Malmö för oss som precis genomgått ett missfall, abort eller fött ett fullgånget dött barn. Du blir erbjuden en kurator, som vid mitt endaste besök inte imponerande speciellt mycket. Hon hade ju inte själv genomgått ett missfall, så hur skulle hon kunna veta hur det känns? En stödgrupp agerar som en samlingspunkt för par som genomgått samma motgång, som vet precis hur det känns och där man kan få prata fritt utan att någon dömer. Redan där hade man kanske insett hur skönt det är att prata och därefter få ett ökat behov av att fortsätta prata om det. 

Sen som med allt annat handlar det om information och uppmärksamhet. Folk i allmänhet kan inte så mycket om missfall och ofrivillig barnlöshet. De tror att det bara är att kämpa på, någon gång tar det ju sig. Dessutom ges alltid tipset ”slappna av lite så går det” men det är ett av de sämsta tipsen som någonsin uttalats. Vem som går igenom något jobbigt och traumatiskt kan slappna av och sluta tänka på problemet? Det är ju som att be någon med extrem abstinens sluta tänka på det som kroppen skriker efter.

Jag blir så frustrerad när folk tror att det bara är att skaffa barn när man vill. Men att skaffa barn enligt mig är inget man bara kan ta för givet.

Sandra Friberg
http://sandradf.tumblr.com/