Kolumner Göran Greider

Döda politiker vaknar inte – men deras gestalter kan vakna till liv i oss

För trettio år sedan sköts Olof Palme ner på öppen gata och något i det här landet förändrades på djupet. Det händer att jag går förbi Adolf Fredriks kyrkogård vid Sveavägen i Stockholm där han ligger begravd, inte många hundra meter från den plats där han blev mördad den där februarikvällen. Ibland ligger det blommor på graven. Och jag har genom åren, när jag stigit in genom grindarna, då och då sett människor som stannat till inför graven. Ibland har det till och med legat brev där, nedanför gravstenen av gotländsk natursten.

► LÄS MER: 30 fakta om Palmemordet för dig som är född efter 1986

Om Olof Palme vaknade upp i dag och tittade ut över Sverige tror jag att det första han skulle tänka är: Herregud, vad tyst det har blivit! Vad lite det sägs när det gäller frågan om vilket samhälle vi ska ha och vad få människor det är som är politiskt engagerade! Jag tror att det mycket väl skulle kunna vara en yrvaken Olof Palmes första, spontana reaktion och den skulle vara sann. För trots att det varje sekund haglar av inlägg på sociala medier och i press och tv är det egentligen dödstyst om allt det viktiga: Vilket samhälle ska vi ha? Vad är det viktigaste vi kan göra? Vad är det vi djupast tror på?

Under de trettio år som gått sedan hans död har våra anspråk på samhället skruvats ned till nära noll. Politikerna bråkar om några miljarder hit och dit i budgeten, men de säger mycket litet om ödesfrågorna: Den snabbt växande ojämlikheten och klimathotet.

Döda människor eller döda politiker vaknar inte upp men deras gestalter kan ibland vakna till liv inom oss, och så är det för många med Olof Palme. Att tänka så är inte nostalgiskt. Vi behöver ideal, måttstockar, gestalter som vi kan hålla upp i ljuset för att spegla vår egen tid. Någonstans inom oss har var och en av oss ett slags förhoppningarnas hus. På väggarna hänger foton av de där viktiga gestalterna: en Martin Luther King, en Mahatma Gandhi, en Nelson Mandela. Gestalterna vi stannar till inför.

► LÄS MER: Dag, 62, jobbar med Palme-mordet: Har en förhoppning att vi ska klara det

Olof Palme var demokratisk socialist. Det betyder att han och den massrörelse han ledde – och ofta faktiskt också leddes av – hade en idé om vilket slags samhälle de ville skapa. Jag är övertygad om att det finns en nästan existentiell hunger hos människor att få höra från de ledande politikerna: Nu bestämmer vi oss för att bygga något nytt, något som är i nivå med våra bästa stämningars längtan. Vi vill höra det därför att vi vet att vi redan har detta hopp om något annat slumrande inom oss. Vi behöver inte tro på hjältar som ska ordna saker och ting åt oss. Men vi vill få bekräftelser på att det finns något mer i oss än enbart det bestående.

Olof Palme hörs i tystnaden.

+ Att intresset för trettioårsminnet av Palmes död är så stort säger något viktigt om vad som fattas i politiken i dag.

- Konspirationsteorierna om Palmemordet sinar aldrig. Men kan vi inte vänta med spekulationerna tills några nya fakta dyker upp?