Kolumner Rickard Söderberg

Dansa för mig, narr!

Historiens mest framstående samhällen delar en viktig egenskap: konsten att se storheten i de stora konsterna, och det är genom kulturen de har skrivit in sig i historien med samma oåterkallelighet som anfanget i bläck på det orörda pappret.

► LÄS MER: Rickard Söderberg: "Det är aldrig för sent att ändra sig, kära rasister"

För kultur är det levande samhällets aorta och den öppnar våra hjärtan. Kulturen är yttrandefrihetens banerförare och den stimulerar våra sinnen. Och kulturen är det enda språk som låter människor kommunicera, oavsett vilket språk de talar.

Med detta i åtanke är det fascinerande hur få som anser kulturen vara värdefull. För om de hade ansett att den är värd något hade de inte insisterat på att låtsas att den är gratis. Trots att nästan inget är gratis, det är bara betalt av någon annan. I kulturens fall skrämmande ofta av kulturarbetaren själv.

Jag tillhör numera den lilla klick av kulturarbetare som relativt sällan behöver svara på frågan vad jag egentligen jobbar med. Och denna krönika handlar inte heller om mig. Inte heller om någon som haft en impromptu pysselweekend med cernitlera eller sjunger lite på fritiden.

Den handlar om alla de etablerade och högutbildade kulturarbetare som befinner sig på den plats i sin karriär där jag var för några år sedan, den där lön för arbetet fortfarande ifrågasätts. Inte hur hög ingångslönen ska vara - utan huruvida de ska få någon ersättning överhuvudtaget.

Många erbjuds i stället den generösa chansen att jobba för möjligheten till exponering, en ickeersättning som jag aldrig hört erbjudas till exempelvis tandläkare, snickare eller hundfrisörer, fastän deras kundunderlag möjligen också skulle gagnas av den där möjliga exponeringen.

Malmös nya multimiljardbygge Live erbjöd i somras auditions för att få spela gratis vid invigningen, och Göteborgs kulturkalas ville nyligen sätta publiken på första parkett när skådespelare hade anställningsprov. Allt för den famösa möjligheten till exponering. För kulturarbetare är gycklare och deras skrå en härlig hobby vi kan inmundiga till dessertvinet. Dansa för mig, narr. Skål.

Båda fann sig själva i eftertankens kranka blekhet och ställde in evenemangen. Men synen på kulturarbetaren består när andras kulturella verk av många framställs som en mänsklig rättighet att få ta del av, med ett knapptryck som enda motprestation.

► LÄS MER: Rickard Söderberg: "Apokalypsen flåsar oss i nacken – och vi har bara oss själva att skylla"

Kultur ska vara lättillgänglig. Men möjligheten att planka in på de immateriella ägorna är inte synonymt med rättigheten att göra det. Inte i de fall där det finns andra alternativ. Vilket det ofta gör, och då väcker fildelningens roffarkultur en egoistiskt fadd eftersmak. Ge mig. Nu. Skicka notan till någon annan.

Vi behöver kanske fråga oss vad film, musik, konst, teater, litteratur, arkitektur, spel, foto, snickarglädje och veckans dikt är värt. Och vad ett liv utan detta skulle vara värt?

+ När mina krönikor används i undervisningen, som Rödabergsskolan just gjort.

- Att vi ens fortfarande behöver diskutera frågan om kulturs värde.