Kolumner

De flesta kvinnor delar Clintons erfarenhet av att bli avbrutna

Många har reagerat på hur Donald Trump ständigt avbröt och gjorde sig lustig över Hillary Clinton under nattens debatt – och framför allt på hennes mycket tålmodiga reaktioner. Hur kunde hon behärska sig? Sannolikt har hon haft sådär 68 års erfarenhet av att tålmodigt lyssna på män som på olika sätt försöker att sätta sig på henne, skriver Julia Skott.

Nu var det väl ungefär ingenting som Trump gjorde under nattens debatt som var rimligt. Men många har reagerat på hur han ständigt avbröt och gjorde sig lustig över Hillary Clinton – och framför allt på hennes mycket tålmodiga reaktioner och lugna minspel under tiden. Hur kunde hon behärska sig?

Grejen är bara att hon sannolikt har haft sådär 68 års erfarenhet av att tålmodigt lyssna på män som på olika sätt försöker att sätta sig på henne, ifrågasätta hennes kunskap eller lämplighet eller erfarenheter eller utseende.

►LÄS MER: Julia Skott: Någon annans selfie är inte ditt problem

(Parentes: Det finns ett avsnitt av serien Doctor Who där de lyckas fälla en kvinnlig politiker bara genom att plantera meningen ”Don’t you think she looks tired ?” och det känns som att Trump har sett det och tog det som en instruktionsbok.) 

De flesta kvinnor har den här erfarenheten. Inte-alla-män, men många män tenderar att medvetet eller omedvetet undervärdera och underminera kvinnor, ofta med hjälp av olika så kallade härskartekniker. Du har säkert hört ordet i förbifarten, men har du koll på dem? Den norska psykologen Berit Ås lanserade fem stycken på sjuttiotalet – osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam – och har senare också lagt till objektifiering och våld eller hot om våld.

Det handlar om varierande sätt att markera att det någon säger är ointressant eller oviktigt och på så sätt få makt. Kanske genom att avbryta eller säga samma sak som någon redan sagt, fast som att det vore ens egen idé. Två andra exempel är att skoja om hur någon säger saker eller prata om deras utseende.

►LÄS MER: Julia Skott: Ditt osmakliga skämt gör våldtäkt till vardag

Det behöver inte alltid handla om mötesrum, debatter eller det offentliga samtalet – det kan lika gärna handla om att markera mer generellt att någons åsikter eller önskemål eller till och med deras person är oviktiga. Att etablera makt och överläge i största allmänhet. Det behöver inte heller handla om män som gör det mot kvinnor – men det är ganska ofta det. Och kvinnor lär sig snabbt att ta det med jämnmod. Att låtsas som ingenting, att le generat eller överslätande, att tänka att det viktiga är att förslaget går igenom och inte vem som sa det. Att inte protestera och genast stämplas som bråkig. Eller kanske att protestera, stämplas som bråkig, men åtminstone få sin röst hörd.

För ett par veckor sedan gick det runt artiklar om hur Obamas kvinnliga medarbetarna använde tekniken ”amplification” eller förstärkning, för att stötta varandra. Om någon av dem sa något viktigt så upprepade de andra det, gärna med en hänvisning med namnet på den som först sagt det. Och det funkade – kvinnorna fick cred för sina idéer och till och med presidenten själv noterade det och började ta mer notis om de yngre medarbetarna.

Det finns många sätt att ensam eller i grupp motarbeta härskartekniker. Har man tur handlar det om omedveten klantighet eller vana, och förhoppningsvis en vettig människa som skärper sig och så blir allt bättre. Ibland handlar det om en orange galning som inte kommer att skärpa sig med mindre än… ja, jag kommer faktiskt inte på någonting. Han är nog ett hopplöst fall. Och då får man utnyttja sextioåtta års träning i att kontrollera mimiken. Låta honom gräva sin egen grav, svara med fakta och lagom vassa pikar. På sin höjd småle – för ibland går det faktiskt inte att låta bli.

Julia Skott, Metros utvecklingsredaktör för sociala medier 

Mer om Kolumn