Kolumner Lisa Magnusson

De verkliga skäggbarnen är inte flyktingar

Hat, denna passionerade känsla. Rent biologiskt påminner den om kärlek, hävdade en vetenskaplig studie häromåret. Men det måste ju ha varit förälskelse forskarna menade? För till skillnad från kärleken är hatet varken tåligt eller milt. Tvärtom. Det är blint, rusigt; en omstörtande kraft som kan förändra våra liv till det bättre. Precis som förälskelse.

Trots att hatet många gånger är så välgörande har det riktigt dåligt rykte, inte minst på de nya stora bytorgen ute på internet. 

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Människans frihet är inte utgångspunkten – den är målet"

Facebooks vd, Mark Zuckerberg, sade häromdagen att från och med nu gäller nolltolerans för hätskt tal. Det engelska uttryck han använde, ”hateful speech”, påminner om det juridiska begreppet ”hate speech”, hets mot folkgrupp. Men det är alltså mycket bredare. DN sammanfattade det bra i sin rubrik: ”Hat har inget på Facebook att göra”. Det har det egentligen aldrig haft. 

Facebooks algoritmer lyfter de populära posterna; det lyckade, det lyckliga. Och ingen har förstås mer tid att gå igenom denna kavalkad än de som själva varken har ett liv eller ett sammanhang. Länge var ”gilla” och sedan ”hjärta” det enda officiella uttrycksmedel som stod till buds för dem. 

Förra veckan introducerade Facebook en radda nya känsloreaktioner: älska, haha, wow, ledsen, arg. Arg illustreras av en harmlös, ilsket rodnande liten gubbe som kniper ihop munnen och tittar ned. Det är ändå bättre än på de flesta andra håll. På både Twitter och Instagram är det fortfarande hjärtan som gäller.

De sociala medierna verkar tro att det är upprördheten i sig som förpestar internet. Men problem uppstår först när ilskan och hatet möglar till bittert ressentiment. 

Ressentiment är övertygelsen om att ens liv är skit, och att det beror på någon annan, att denna någon har all makt. Ressentiment är att bli så besatt av att det ska gå denna fiende illa att man inte längre bryr sig om något annat.

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Inget gör kvinnor tryggare än rasisthorder som slår ner barn"

Så börjar amerikaner hålla på pajaspolitikern Donald Trump, trots att han skulle orsaka förödelse. Så ökar europeiska missnöjespartier som helt saknar idéer förutom att de andra – invandrarna – ligger bakom allt ont och ska bort. Så får vår svenska version, Sverigedemokraterna, bara fler röster ju mer företrädarna gör bort sig. 

Det viktiga är nämligen inte att man själv får det bättre, utan att det blir dåligt för andra.

De verkliga ”skäggbarnen” är egentligen inte invandrarkillar som låtsas vara under 18, utan de förvuxna barn till män som fick en barndom i fred och frihet, och nu sitter i sina ombonade, obombade hem och knapprar på dyra datorer om sin förvridna glädje över att flyktingar drunknar på Medelhavet.

Det behövs långt mer än en sammanbiten liten Facebookgubbe för att hjälpa dem.

+ Vackert att Melodifestivalen bakade in svenska folksånger sjungna på andra språk i nationalsången.

- Ändringen av textraden ”Jag vill leva, jag vill dö på jorden” – vad är det för nonsens? Vad betyder det ens? Och innebär det att invandrare inte ska få vara en del av Sverige, av Norden?

Fotnot: Texten har uppdaterats.