Kolumner Nina Åkestam

Den som har fel kan också ha en poäng

”Dock känner jag att Sverige gått överstyr gällande jämställdhet. Naturligtvis och självfallet är människor olika, har olika förutsättningar osv. Vi är inga robotar som är exakt likadana.” 

Så här kommenterades en av mina texter härom veckan. Som jämställdhetskämpe är det lätt att bli arg eller raljant när man hör sånt. Hur kan något vars syfte är likabehandling gå för långt? Kan världen verkligen bli för rättvis? Vill du inte ha rösträtt heller, otacksamma människa?

►LÄS MER: Nina Åkestam: "Jag pluggar inte här, sluta dänga dina fördomar i huvudet på mig"

De senaste åren har det pratats mycket om att debattklimatet är uselt. Folk missförstår med flit, eller letar efter minsta lilla felskrivning eller lucka i resonemanget för att kasta sig över just den detaljen med full kraft. Många har lyft fram välvillighetsprincipen som en väg framåt. Den innebär att man utgår ifrån att meningsmotståndaren är en rimlig människa som faktiskt vill väl. Det är utifrån det perspektivet vi bör resonera.

Även om de flesta kan skriva under på välvillighetsprincipen i teorin, är det först när vi tvingas använda den i praktiken, när vi tycker att någon har fel, som den faktiskt börjar funka. Så vad händer om vi tar ett djupt andetag och utgår ifrån att människan som skrev kommentaren ovan är vettig? Jag tror nämligen inte att hen vill att män och kvinnor ska ha olika lön för samma arbete. Eller att det ska vara fritt fram för män att tafsa på krogen, eller att det är helt okej att tusentals kvinnor blir våldtagna varje år, eller någon annan av de jämställdhetsfrågor som jag tycker är viktiga. Kan det till och med vara så att hen har en poäng?

När man pratar jämställdhet blir det lätt fokus på just likheter. Vi pratar om lika lön för lika arbete. Om att dela lika på föräldraledigheten, om att familjer ska ha lika rättigheter oavsett föräldrarnas kön, om att kvinnors hälsa ska tas på lika stort allvar som mäns, och så vidare. Det vi ofta glömmer är att prata om syftet med all den här likheten. För min del handlar nämligen jämställdhet om motsatsen till likriktning. Målet är att alla människor ska få vara individer. Oavsett var vi föds, hur vi ser ut, och vilket kön vi har ska vi ha samma (stora) möjligheter att bli den bästa versionen av oss själva. Det där tjatet om likabehandling är alltså inget mål i sig; det är ett medel för att se till att vi inte låter förutfattade meningar om kön stå i vägen för individers utveckling. 

LÄS MER: Nina Åkestam: "Om det är så här Gud vill ha det är Gud en skitstövel"

När kommentatorn skriver ”vi är inga robotar som är exakt likadana” kan jag alltså inte säga annat än ja. Jag håller nämligen med, ända ut i fingerspetsarna, varje dag i veckan. Det är precis därför jag engagerar mig i jämställdhetsfrågor. Och eftersom jag uppenbarligen har varit dålig på att förklara det, ber jag om ursäkt och lovar att bättra mig i framtiden.

+ Trädgården i Stockholms öppningshelg. Utefesternas tid är nu!

- TV-serieutbudet. För oss som av olika anledningar inte kan delta i festandet är ett nytt avsnitt av Game of Thrones varje vecka lite väl snålt.

Mer om Kolumn