Kolumner Evyn Redar

Den som talar först förlorar

Just där och då fanns ingenstans jag hellre ville vara. Och tanken på att han skulle märka det skrämde mig, skriver Evyn Redar.

Det var en sen eftermiddag. Vi satt på en bänk någonstans i utkanten av tullarna. Helt ärligt så hade jag glömt bort hur vi hamnat där. Det enda jag kunde tänka på var turen jag hade i att vi satt bredvid varandra i stället för mittemot. Då kunde jag dölja mitt ansikte. Jag försökte lyssna på det han sa men mina tankar jobbade emot mig. Det var så svårt att hänga med. Om han hade ställt en fråga så hade jag omöjligt kunnat svara. Jag visste inte ens vad vi pratade om längre. I mitt huvud rullade helt andra frågor.

Var det tydligt? Kunde han se det i mitt ansikte? Kunde han se att jag var lycklig? Det fanns en känsla av trygghet som spred sig i min kropp. Just där och då fanns det ingen annanstans jag hellre ville vara än på den där bänken med honom. Och tanken på att han kanske skulle märka det skrämde mig. Det blev tyst bredvid mig.

►LÄS MER: Ingen vill behandlas som andra klassens medborgare

Jag tittade försiktigt upp och möttes av hans blick. ”Sover du eller?” frågade han lite surt. Jag spände hela ansiktet med all kraft jag hade. Det gör ont i käkarna att fejka ett leende men att dölja ett är ren tortyr. Jag ville skrika ut att “Nej! Nej jag sover inte! Jag har för första gången vaknat! DU har väckt mig!” Men i stället tvingade jag fram en dålig gäspning och frågade om det inte var dags att gå hem. Han ställde sig upp, tog tag i min hand och började gå. Vi vandrade tysta.

Jag tittade ner på händerna som var flätade. Det var ett löst grepp. Ni vet ett sånt där när det bara är fingrarna som håller ihop och inte handflatorna? Det var också precis så vår relation såg ut. Greppet fanns men ingen ville trycka till den där sista biten. Ett dött grepp. En död relation. Eller död var den inte, den levde mer än något annat men den var uppdelad och instängd i två kroppar. Jag tvekade aldrig på hans känslor för mig. Jag vet att han kände lika mycket för mig som jag gjorde för honom. Men vi var inga talare. Vi agerade och vi visade, men bara till en början. Sen blev det svårt. Har du någonsin kramat någon så hårt och känslofyllt att du varit tvungen att backa flera steg för att inte plötsligt skrika ut: jag älskar dig? Jag var alltid van vid personer som kämpade med att dra ut ord och känslor ur mig. Aldrig tidigare hade jag förstått uttrycket att man gör bäst för sig om man letar efter sin raka motsats. ”Är du rädd för kärlek Evyn?” frågade någon mig. Nej absolut inte, jag var bara rädd för honom.

►LÄS MER: Evyn Redar: Fem anledningar att älska vintern

Vi stannade upp. Jag tittade fortfarande ner på våra händer. Plötsligt kände jag hur han drog min hand närmare sin. Och i de ynka sekunderna som vi höll i varandra på det sättet så fick allt en mening. Det var den här stunden det alltid skrivits om. Jag tittade upp och precis när min mun skulle forma sig till ett ord så släppte jag taget om hans hand. Den som talar först förlorar.

+ Utställningen Afghan Tales på Världskulturmuseet.

– Kent Ekeroths ”time out”. Lol.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Kolumn