Metro Debatt

Den ständiga jakten på lycka kanske är vår största fiende

Förväntningarna på oss storstadsbor är tydliga. Vi ska utbilda oss, jobba 40 timmar i veckan, hitta en livskamrat och skaffa barn. Utan att för den sakens skull låta karriären knaka. Samtidigt ska vi vara lyckliga. Men jakten på välbefinnande är fåfäng – om vi accepterar tillvaron som den är så kommer lyckan att komma till oss, skriver Ebba Lagercrantz, barnmorskestudent.

Som bebisar kan vi endast kommunicera genom känslor. Vi gråter när något är fel, vi skrattar när vi har roligt och vi är tysta när vi känner harmoni. Varken tal eller skrift är några förmågor vi föds med och därför kan vi heller inte överföra våra budskap genom dessa medel. Det dynamiska känslolivet som vid en naturlig förlossning visar sig inom 30 sekunder i livet, är vår oförädlade kraft och vår skapelse. Hur kommer det sig då att vi i vuxna år inte gråter, får raseriutbrott, visar rädslor i samma utsträckning som bebisar? Förmodligen är det på grund av att vi under de mest formbara åren som barn lär oss att trycka undan dessa känslor och som konsekvens blir vi mindre autentiska.

► LÄS MER: "Sluta instagramma dina magrutor – det kommer inte att göra dig lycklig"

I storstäderna har vi relativt tydliga förväntningar på hur den där optimala supermänniskan ska bete sig. Det ska gärna vara en utbildning med följande arbete minst 40 timmar i veckan. En livskamrat ska hittas som man ska leva lycklig i alla sina dagar med. Några knodds på det är förstås en självklarhet och den moderna feministen kan ju inte låta sin karriär knaka bara på grund av att hon är kvinna. Å nej! Det ska på timmen delas lika på föräldraledigheten, och mellan karriär, barnomhändertagande och övriga intressen kläms kanske ett julbak in för att sätta lite stämning på tillvaron. För många vet jag att detta låter lockande och det är absolut inget fel med ett sådant typ av liv. Det jag däremot tycker är fel är att livsstilar utanför dessa ramar gärna ifrågasätts och av vissa värderas sämre. Varför? Vem är det som säger att detta sätt att leva skulle passa alla?

Och många söker. Söker efter lyckan och det perfekta livet som passar just en själv. Man vill åka på pilgrimsfärd. Man vill vända sina vinterbleka ansikten mot solen för reaktion i läderhuden. Man vill känna sig svettig, äta exotisk frukt och leva ett liv som betyder mer än pengar och prestige. Man vill ha en väska på ryggen, vara på resande fot och ligga med vem fan som helst. Att ge sig hän på riktigt, då mår man bra. Man vill dricka öl och känna att fötterna värker av dagens fysiska bedrifter. Man vill sova gott på primitiva material och blunda för allt man saknar som kallas komfort. Man vill läsa dikter av Karin Boye för att lära sig att resan på vägen till målet, är det som är själva målet.

► LÄS MER: Studie: Att skaffa barn är sämre för lyckan än att partnern dör

Jag tror att alla människor, mer eller mindre, har sina psykiska laster att tampas med. Och bortsett från de trauman som vissa tyvärr ofrivilligt får vara med om, tror jag att summan av laster är konstant så länge vi endast rör till i termerna. Löses ett problem uppstår snart ett annat. Lasterna kanske varieras en aning, men lidandet består. Hermann Hesses fantastiska bok Siddhartha beskriver sökandets jakt på lyckan utomordentligt bra. En mening jag fastnade för lyder: "Jag tror i själva verket att det som vi söker inte existerar. Det finns endast ett vetande och det är överallt, det är skapelsen och atmosfären som är i mig och i dig och i varje varelse. Och jag börjar tro att detta vetande inte har någon värre fiende än vetgirigheten - lusten att lära."

Så länge vi inte lever under dysfunktionella förhållanden, är det möjligen just acceptansen som krävs för att lyckan ska infinna sig så ofta som möjligt.

Ebba Lagercrantz