Kolumner Nina Åkestam

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal

Förra veckan köpte jag ett par träningsbrallor. När de dök upp på posten några dagar senare slet jag glatt upp paketet och provade. De gick nästan inte på. Jag dubbelkollade att jag hade fått rätt storlek. Jo, det var en large. Den största storleken just det här varumärket tillverkade satt som ett korvskinn över låren.

Jag är 1.80 lång och har ett BMI i underkant av det som brukar räknas som normalvikt. Ändå kommer jag knappt i den största storleken på träningskläder av de flesta märken. Hur blir det för alla som är mer i mitten av normalvikt då? Eller för dem som är överviktiga? Ska de inte sporta då, eller?

Besviken över (sportklädes-)världens tillstånd stack jag ut på en springtur. Efter ungefär tio minuter sprang en äldre man in framför mig och viftade med armarna. Jag stannade, pausade musiken och tog ur hörlurarna (ni som springer vet ungefär hur sugen man är på det när man precis har värmt upp). Jag utgick ifrån att han behövde hjälp, eller hade jag kanske tappat nycklarna?

Men nej. Den äldre mannen ville stanna mig för att berätta att han inte tyckte om mitt löpsteg. Jag borde lyfta mer på knäna, som en häst ungefär. Dessutom sprang jag för långsamt, och andra saker. Jag stoppade tillbaka lurarna och sprang vidare mitt i hans utläggning, så jag vet inte exakt vart jag ville komma. Så lätt är det att göra en bra dag till en mindre bra dag.

Och det värsta är att för några år sedan hade jag inte tagit de här händelserna för vad de var (företag som inte verkar veta hur deras kunder ser ut och en ovanligt otrevlig gubbe), utan tänkt att det var mig det var fel på. Att jag borde bli smalare för att passa in i träningsbrallorna, eller att jag borde springa snabbare för att någon människa jag inte ens känner tycker det. För så funkar patriarkatet. På ytan verkar händelser små och oförargliga. Vaddå, det är ju bara kläder, och vaddå, han ville säkert bara hjälpa till. Men för alla som lever i det dagligen blir mönstret ändå smärtsamt tydligt. Känslan av att alltid vara lite fel, lite konstig, att alltid behöva göra något annorlunda och bättre.

Så bidrar alla de små sakerna till de stora, som att Allbright i veckan konstaterade att medan 79 svenska börsbolag har enbart män i ledningen, är det bara ett som enbart har kvinnor. Några dagar efter händelserna med byxorna och gubben fick jag ta emot ett pris eftersom Veckans Affärer hade utsett mig till en av näringslivets mäktigaste kvinnor. Tydligen brydde de sig inte om att jag har kraftiga lår och ett konstigt löpsteg. Och jag kan inte låta bli att vara så oändligt glad över att efter många år av ångest kunna konstatera att det är alla andra som är konstiga, och jag som är normal.

+ Anna Kinberg Batra. Vi står långt ifrån varandra politiskt, men att Kinberg Batra aldrig ryggar för att ta ordet ”feminist” i sin mun ger mig hopp om framtiden.

- Resultatet i Allbrightrapporten. Att jämställdheten backar i svenska börsbolag är ett tecken på att nej, problem löser sig inte av sig själva. De blir lösta när människor löser dem.