Metro Debatt

Det är rasistisk propaganda – hur kan någon tro att det är på riktigt?

Nittiotal. Mellanstadiet. Min bästa vän är en somalisk kille. Världens finaste hår. Skjutsar mig på sin cykel och spelar upp NWA och Salt n’ Pepa för mig. Låter mig kopiera kassetterna ibland. Han får dem från sin storasyrra, tror jag. Ska bli basketproffs i NBA. Hans dröm. Säger till mig att inte låta de svenska barnen reta mig.

Tidigt på det nya årtusendet. Jag går i ett förstamajtåg, under de röda flaggorna. En känsla av att tid och rum blir annorlunda, en kort stund. Att gatorna tillhör mig. Att detta kunde vara mitt land, också.

LÄS MER: Det här ska du aldrig dela på Facebook

Åttiotal. Pappa går i gräset med min morfar . Han har blivit svensk medborgare och kommer att få rösta för första gången den hösten, och säger till min morfar att han tänker rösta på Centern, eftersom han tycker om den gamle lantbrukaren som är far till kvinnan han är gift med. Också utifrån någon sorts föreställning om en patriark . Ett överhuvud för familjen han nu ingår i. Afrikanska sättet att tänka. Som han brukade kalla det. Och morfar är då centerpartist . Medlem. 

Kanske går de alltid där i gräset. En berättelse om Sverige, och om Uganda, som pappa har kommit ifrån några år tidigare, på flykt undan döden. Dödens fält, brukade han kalla det. Hursomhelst. En flykting, hans svärfar, en svensk sommar. Morfar säger till pappa att rösta vänster, eftersom pappa inte är lantbrukare som morfar utan industriarbetare. Arbetade på någon sorts aluminiumfabrik på den tiden. Tillverkade diskbänkar. "Rösta på sossarna eller vänstern". Pappa brukar skratta när han berättar det här för mig, mycket senare. Åt hur förvånad han blev över morfars integritet. Demokratin som något nästan heligt. Han röstade på vänstern nästan hela sitt liv. Nu är de döda, båda två. Världarna de bebodde är borta.

April tvåtusensexton. En vänsterpartist lägger upp en film på sin Facebookvägg. På filmen talar en grupp somaliska män inför en folkmassa. Någon sorts religiös konferens. Men enligt textremsan talar de om Sverige. De säger att det inte finns någon lag i Sverige, att man bara kan gå in i butiken och ta det man vill. De säger att det bästa jobbet i Sverige är ”socialbidrag”. Rätt uppenbart att det är rasistisk propaganda. I själva verket måste det väl vara en sorts rassehumor? Ingen kan väl tro att det är på riktigt?

►LÄS MER: Nej, det här är inte en SVT-film om somalier som ska invadera Sverige

Sensommaren tvåtusentolv. En grupp vita ungdomar i Forserum i Småland samlas varje morgon för att kasta sten och spotta på somaliska flickor som går till skolan. Det blir en nyhet under en dag men inte mycket mer. Polisen avfärdar det som ”busstreck”.

Som att det inte finns någon gräns. Vad som kan tänkas om vissa människor. Vad som kan sägas om dem.

Vad säger det om en vänsterpartist att hon kan titta på den där filmen och tro att den avbildar verkligheten? En människa med makten att stifta lagar om våra liv tror alltså att det pågår enorma, offentliga konferenser i Afrika där svarta människor samlas och lyssnar på föreläsningar om att åka till Sverige för att leva på soc och snatta? Och den här vänsterpartisten ska dessutom föreställa en av deras rätt få politiker som är förankrade i och arbetar med ”förorten”? Vad säger det om Vänsterpartiet? Vad säger det om det politiska landskapet i Sverige överhuvudtaget? Vad säger det om avgrunden?

Jag vet inte vad mer jag kan säga. Jag orkar inte debattera huruvida svarta människor är varelser med själar eller om vi bara är dörrmattor ännu en gång.

Den som tror att det går att upprätthålla en gräns för vad som går att utsätta människor för om det inte finns en gräns för hur de kan beskrivas förstår inte hur språket fungerar.

Johannes Anyuru

Poet och författare

Fotnot: Texten publiceras ursprungligen på Johannes Anyurus Facebooksida. 

Mer om Debatt