Metro Debatt

Det daltas för mycket med mördare och våldtäktsmän

I sommar kan Hagamannen släppas ur fängelset, och beläggs då med förbud att besöka Umeå. Anledningen är inte hänsyn till de kvinnor han förstörde livet för, utan att skydda honom själv. Som vanligt sätter svenska staten gärningsmannen i första rummet, skriver Dag Öhrlund, journalist och författare.​

2006 dömdes ”Hagamannen” Niklas Lindgren till 14 års fängelse för sex våldtäkter och två mordförsök. I juli kan Lindgren släppas ut, redan efter nio år. I ett ovanligt beslut från Övervakningsnämnden förbjuds han att besöka Umeå med omnejd under sitt första år i frihet. 

Nämndens motivering är häpnadsväckande. Det kan finnas en ”stor hotbild och ett stort agg mot Niklas Lindgren, i synnerhet i det geografiska område där han härjade”. 

Det handlar alltså om att skydda Niklas Lindgren.

Inte de kvinnor han förstörde livet för och försökte mörda.

► LÄS MER: Till dig som våldtog min dotter

Beslutet är delvis symptomatiskt för den svenska synen på brottslingar kontra offer och djupt kränkande för de kvinnor Lindgren förstört livet för. Staten sätter gärningsmannen i första rummet och tar ingen hänsyn till den vettlösa skräck Lindgrens offer måste känna när han släpps. Eller till deras säkerhet.

I våra fängelser, där interner kostar 3 000 kronor per dygn, läggs det stora resurser på rehabilitering, uppenbarligen inte till någon större nytta. När jag senast besökte Kumlaanstalten visade siffrorna att en majoritet av de intagna var dömda till fängelse tidigare.

Kostnaden för en intagen för 40 dygn motsvarar det ”normalskadestånd” ett våldtäktsoffer får – 130 000 kronor.

En sorgligt liten ersättning för att få livet förstört.

Som far till en nyligen våldtagen dotter är min empati för gärningsmannen – och hans gelikar – noll. Lika liten förståelse har jag för människor som misshandlar och dödar andra.

Varje månad dödas minst en svensk kvinna av en man hon levt – eller lever – tillsammans med. Inte sällan har mordet föregåtts av upprepad misshandel. Mannen har gått fri, eller tillåtits söka upp kvinnan igen, så fort han blivit fri. Allt med statens goda minne.

Med modern teknik kan man följa en förövare på några meter när. Män som misshandlat kvinnor borde förses med fotboja i kombination med ett förbud att vistas inom sex kilometer ifrån kvinnans bostad. Om förbudet överträds går ett prioriterat larm till polisen som bör hinna fram i tid och gärningsmannen har då förverkat sin rätt till frihet.

Hur svårt kan det vara, om vi verkligen vill skydda kvinnor från våld?

Än värre är det med de så kallade ”hedersmorden”. Jag kräver sedan länge att ordet "heder” inte får användas i sammanhanget. Det finns nämligen ingen heder i att slå ihjäl sin fru, syster eller dotter.

Tvärtom borde vi markera rejält. Byta ordet ”heder” mot något annat och belägga straffsatserna med 50 procents moms om någon mördat en kvinna för att hon dragit "skam” över familjen.

Sverige 2015. Vi ska inte acceptera att människor använder sig av medeltidslagar här. Inte heller att en kvinna mördas varje månad. Eller att kvinnor våldtas och får en spottloska i ansiktet i form av ett löjligt skadestånd eller av att gärningsmannen går fri för att ingen såg eller hörde att hon sa nej.

Medan enorma summor satsas på projekt som är svårbegripliga för de flesta skattebetalare, går landets kvinnojourer på knäna.

Det är oacceptabelt. Om staten inte tar ansvar för kvinnofriden så bör åtminstone de som gör det frivilligt få rejält stöd.

Jag lämnar frågan till politikerna med en röd post it-lapp om att se över övervakningsrutiner och straffsatser – nu.

Innan ännu en ung flicka våldtas, ”ramlar” från en balkong eller en trebarnsmamma mördas.

Igen.

Dag Öhrlund

Författare och journalist