Metro Debatt

"Det finns inga mörka cowboys, pappa"

Jag har ingen anledning att tänka på ras eller etnicitet. Jag är vit och har aldrig utsatts för rasism. Men när min son tror att han inte kan bli cowboy, eftersom han är mörkare än jag, förstår jag hur det är att vara annorlunda i Sverige, skriver K. A. Lindergård.

Egentligen har jag absolut ingen anledning att tänka på ras eller etnicitet. Jag är en vit man och har aldrig känt någon rasism riktad mot mig. Skulle jag råka ut för det så skulle jag vifta bort det och fortsätta mitt privilegierade liv. En gång gick jag förbi graffiti i tunnelbanan i Taipei där det stod ”All white people – go home!”. Jag trodde på allvar att det var ett skämt. Vem skulle vilja att vi, vita, skulle åka hem. Jag skrattade ­lite för mig själv och gick vidare.

Första gången jag förstod lite bättre hur världen fungerar bodde jag i USA och hade vänner från alla möjliga hörn på jorden. En afroamerikansk vän klagade ofta över hur hon regelbundet blev stoppad av polisen utan någon som helst anledning. ”Driving while black”, kallade hon det. En dag satt jag bakom ratten i en Lexus suv och blev irriterad på en person på andra sidan ett rödljus. Jag stod redo att göra en vänstersväng. Ljuset slog om till grönt, men idioten på ­andra sidan körde inte. Jag rivstartade och svängde vänster framför nosen på hennes bil. En polis såg det hela och satte på sirenerna. Jag svängde in till vägkanten och en trafikpolis knackade på rutan. ”Olaglig vänstersväng”, kallade han det. Jag suckade och undrade om han sett hur länge jag väntade på att bilen framför mig skulle svänga. Han log lite. Om jag bara ­erkände att jag hade gjort fel så räckte det. ”Driving while white” hade sina fördelar.

Men det var inte förrän långt senare som jag verk­ligen började förstå mig på hur andra såg på världen. Min son och jag besökte i somras en nöjespark med cowboytema. Han är sju år och älskar cowboys. Hans hår är svart, hans ögon mörkbruna och han påminner, fysiskt, mycket mer om sin sydost­asiatiska mor än om mig. Vi checkade in på hotellet och gick sedan in i parken. När vi satt och åt kvällsmat undrade jag om han ville bli en cowboy när han blir stor. Han tittade ner i marken och sa att det inte gick. Varför då, undrade jag. ”För jag ser ut så här”, sa han och drog handen över ansiktet. ”Jag är mörk. Det finns inga mörka cowboys.”

Jag var chockad. Aldrig någonsin hade jag tänkt på att bilden av en cowboy som vi matas med genom medier och populärkultur är en vit man. Lucky ­Luke är vit. Till och med hans häst är vit. Senare på kvällen ville min son att jag ­skulle stänga alla fönster och låsa dörren till hotellrummet. Han var rädd för att en cowboy skulle komma in och ta honom. Den enda personen inne på parken som inte var vit, utanför ”lilla Mexiko”, var en av Daltonbröderna. En tjuv, som blev fångad av den smarta hjälten Lucky Luke.

De tidiga västernfilmerna hade samma stereotypa fel. De flesta hjältarna var vita och bar vita hattar. De jagade stygga indianer eller onda män i svarta hattar. I verkligheten var hälften av alla cowboys latinamerikaner, en fjärdedel var afroamerikaner och en fjärdedel ­européer. Hollywood har rättat till sina tidiga misstag med filmer som ”Unforgiven” och ”Django unchained”, där de mörkhyade är både cowboys och hjältar.

En sådan naturlig utveckling är svår att tänka sig i Sverige. Här skulle det inte ske av sig själv, utan troligen som ett resultat av påtvingade normer eller regler.

De som inte riktigt förstår hur det är att vara annorlunda i Sverige tycker att det har gått för långt. Enligt dem är folk känsliga som retar upp sig för det allra minsta, från Tintin på bibliotek till dockor i Kalle Ankas julafton.

De här människorna är som jag – innan jag förstod bättre.

De rycker på axlarna åt problem de inte tycker är något att bråka över.

Att ett litet barn på en nöjespark inte rycker på axlarna och tycker att det är okej att alla hjältar ser ut som hans ­pappa och inte som hans mamma borde få dem att tänka om.

K. A. Lindergård