Kolumner

Det spelar ingen roll att Dylan inte hämtar sitt pris

Bob Dylan var min största influens och tröst under min tonårstid och är fortfarande, men han var aldrig det minsta populär där jag växte upp i Halmstad. Inte ens bland eleverna i gymnasieklassen för ca tio år sedan, med musik som huvudinriktning. Nu tas hans sånger in i finrummet, kläs i frack och tolkas av kulturpersonligheter. Det blir så pretentiöst att låtarna kvävs, skriver Otto Ekevi.

Jag känner mig som en överjäst deg i soffan efter allt Dylan-prat den senaste tiden. Jag går ut till köket för att brygga en kopp kaffe och vakna till. Jag tittar ut genom fönstret. Det är mörkt. På radion som fortfarande står på i bakgrunden hörs nu en svårmodig pianoslinga med någon som krystar ut en tolkning på ”one more cup of coffee before I go". Det blir ingen kopp kaffe, jag tar jackan och går ut. 

►LÄS MER: Göran Greider: Bob Dylan är Amerikas store oamerikanske poet

Jag går och funderar kring Bob Dylan. Han var min största influens och tröst under min tonårstid och är fortfarande, men han var däremot aldrig det minsta populär där jag växte upp i Halmstad, inte ens bland eleverna i gymnasieklassen för ca tio år sedan, med musik som huvudinriktning. När man gick på fest rotade man igenom festvärdens föräldrars CD-skivor och ibland hittade man där några schyssta Rolling Stones album, The Who, The Band, men helst av allt Neil Young, Joni Mitchell, Kris Kristofferson, Leonard Cohen, Frank Sinatra, Bruce Springsteen, Ulf Lundell och om man hade tur Bob Dylan. Deras röster hade något att berätta, ett innehåll, en själ, en dröm, en historia. Det gav mening i tomheten, en flykt från det ytliga, något mer än att bara dansa. 

Tyvärr hann man som oftast inte med att spela mer än introt på en låt innan någon dök upp och röt:   

– Vad fan är det här för gammal jävla skitmusik?   

– Det är RnB , kunde jag säga.    

– Nej det där är ingen jävla RnB, kunde hen svara och satte på modern RnB, techno, disco eller Per Gessle som alla kände igen. 

Då blev man lätt uttråkad och gick istället till sunkhaken i stan för där visste man att det kanske fanns gamla hippies från 60-talet och de hade åtminstone något att berätta. Så man hoppade in vid ett bord och sjöng Dylansånger med gamlingarna och buteljerna seglade i vädret och någon utbrast:

– Men hur kan du alla de här låtarna? Du borde ju ha varit född på 40-talet grabben!  

Jo det höll jag gärna med om och eftersom folk i ens egen generation stod och köade för att komma in på nattklubbar så tog man hellre bussen hem och somnade till raden "Let me forget about today until tomorrow" i öronen och drömde om att det kommer nog bättre tider. Kanske skulle Dylan få Nobelpriset en vacker dag.

Så vaknade man av att han fick det och hans sånger tas in i finrummet, kläs i frack och tolkas av kulturpersonligheter. Det blir så pretentiöst att låtarna kvävs. Och så läser man om kvinnor som harmlöst skämtar om s.k. "Dylan-män", där resultatet blir att korkade män blir provocerade, hotfulla och kränkta. Men trots att det inte spelar någon roll för mig att Dylan inte kommer till Sverige och hämtar sitt pris, så är jag så klart ändå glad och förtjust i Svenska Akademins erkännande – jag tycker Bob Dylan är värdens bästa låtskrivare, poet och musiker.

Otto Ekevi

►LÄS MER: Cissi Wallin: Dylan-män, släpp guran och lär er slicka istället​

Mer om Kolumn