Metro Debatt

Det tog femton år att våga kolla mig i spegeln

Vi måste börja se våra egna och andras bra sidor. Ingen, handikappad eller inte, är värd att gå igenom det jag gick igenom. Det skriver Natalie Eriksson Ahlgren, som föddes med en cp-skada.

Privat.

Natalie.

Våren är i full gång. Det är ungefär fyrahundra dagar kvar tills jag tar studenten och kastas ut för att börja mitt eget liv. Jag ser jättemycket fram emot det, att få skapa min egen värld utifrån mina mål och drömmar. På min bucket list står det säkert hundra saker jag ska göra: Resa jorden runt, bli journalist, ge ut en bok, träffa Håkan Hellström, skriva en låt och skicka den till Veronica Maggio, bli Sveriges bästa bloggare och så vidare. Jag har nämligen bestämt mig för att se ljust på framtiden trots mina förutsättningar.

Jag är en tjej på arton år som bor lite utanför Stockholm med min mamma, pappa och mina två småbröder. På dagarna läser jag samhällsvetenskap med inriktning media. På kvällarna umgås jag med mina vänner, eller sover de timmarna som jag inte måste plugga. Jag är en liten tjej med stora mål och min stora passion är att skriva. Jag driver en blogg, skriver noveller, dikter, dagböcker och allt vad man kan tänkas skriva. Om jag inte skriver så exploderar jag.

Det låter som att jag är en helt vanlig tonåring, vilket jag också är. Jag går i en skola med 1 500 elever, umgås med vänner och lever verkligen som vilken artonåring som helst. Men jag föddes också med en cp-skada som gör att jag inte kan gå själv, har talsvårigheter och min motorik fungerar inte helt. Att födas med ett fysiskt handikapp var ganska lätt i början. Men under större delen av mitt liv har jag jämt känt mig missförstådd.

Högstadiet var värst. Klassen började mobba mig både i skolan och på nätet utan anledning. En kväll ringde de på Skype och sa en massa elaka saker om mig och min kropp. I åttan kände jag mig osynlig. Men nian var det jobbigaste året. Jag hade tappat kraften och på våren tog jag till och med plugget hem eftersom jag inte orkade mer. Vad jag än gjorde för att nå ut till klassen var vi som fiender. På klassresan bodde jag ensam, satt själv på lunchen och på lektionerna.

Jag har kämpat mot mobbning och trott att jag varit ett missfoster. Det tog femton år för mig att våga kolla mig i spegeln och att kunna ta emot folks komplimanger. Jag rent ut sagt hatade mig själv. Men då kom min räddning, bloggen. Egentligen började jag blogga när jag var tolv år men i åttan kände jag att det var min grej. Jag började blogga om mitt liv som cp-skadad och med hjälp av mina läsare började jag inse att jag inte var helt värdelös. Utan bloggens stöd, min egen värld som jag härskar över, hade jag nog aldrig klarat högstadiet.

Nu är jag som sagt arton år. Bloggen fyller hela fem år i höst och jag har redan en egen TV-serie. Men det mest betydelsefulla är att jag har börjat i en skola och klass jag verkligen gillar. Jag har lärt känna vänner som är äkta och insett hur bra jag är.

Jag ser nu ljust på framtiden. Mitt mål är att hjälpa så många som möjligt, kunna stötta. INGEN, handikappad eller inte, är värd att gå igenom det jag gick igenom. Ingen ska behöva ta skit. Alla är lika värda och alla kan bidra till ett bättre samhälle. Vi måste bara se våra egna och andras bra sidor.

Natalie Eriksson Ahlgren