Kolumner Rickard Söderberg

Det var bara en tidsfråga innan vi skulle glömma Alan

Jag undrade just länge Alan skulle dröja kvar i våra hjärtan, innan han fann sin slutlagringsplats bredvid Noshörningen Nelson och tv-eken i vår kollektiva minnesbank; när vi skulle drabbas av Compassion Fatigue.

Möjligen är det bara en överlevnadsstrategi från den moderna människans stenåldershjärna, men compassion fatigue är ett välstuderat fenomen; när människors engagemang i en fråga avtar för att till sist försvinna helt. Oavsett hur engagerade de varit från början.

I skenet av den uttröttade medkänslans bleka ljus är jag uppriktigt förvånad över hur länge empatin för den 3-åriga pojken som sköljts upp på Medelhavets strand höll i sej. När bilden pumpades ut tävlades det om att hjälpa mest. Men nu går den empatiska motorn på ångorna, och i mina mest pessimistiska stunder misstänker jag att det kommer behövas att några flyktingar fryser ihjäl utanför T-centralen för att bränsletanken ska fyllas på. När tanken är tom blir våra tankar tomma på empati.

När jag skriver detta sätts gränskontrollerna upp framför mina ögon, och många smygrasister hoppas nog att vi ska få se lite färre överlevande Alans komma hit och solka julhandelsglädjen med sina pappmuggar.

Mest av allt hoppas Sverigedemokraterna, som excellerar i mänsklig cynism när de sprider skräck och lögner till människor som flyr för sina liv över Medelhavet. Trasiga flytvästar, i form av lögnaktiga flygblad, kastas till den som håller på att drunkna, och det vänder sig i magen när jag ser glada SD-posörer posera framför UNHCR:s logga med sina illvilliga stenciler. På måndag drar deras smutskastningskampanj vidare till Mellanöstern, finansierat av skattebetalarna genom partibidraget.

Jag vet att vi alla är trötta, men vi behöver fylla på vår tank av människovärde och tolerans för att inte gränskontrollerna ska tänja på våra empatiska gränser.

När vi inte orkar se att ett av de rikaste länderna i världen har så det räcker till de som inte har något alls så tänjs gränserna. Och när vi öppnar dörren för de som vill tumma på asylrätten får trollen in sin klöv i dörrspringan. Det är den enda dörr som måste vara oomkullrunkeligt stängd.

Även om Twitterflödet verkar leverera motsatsen är det omöjligt att fälla några tvärsäkra uttalanden om konsekvenserna av gränskontrollerna. Det enda vi vet är att människovärdet är detsamma också imorgon, och vi behöver uppmuntra varandra att fortsätta orka se våra medmänniskor i ögonen.

Under tiden sitter trollen i etikens skymningsland och viftar på sina svansar. Vi måste fokusera på vilken värld vi vill ha; en där vi lever med varandra. Inte mot varandra. Det är vårt ljus, och bara genom att blända trollen med denna kärlek kan vi förvandla dem till sten och sen varsamt förpassa dem till den plats där de hör hemma: historien.

+ Att jag har en säng att sova i.

- Att jag inte hinner sova så mycket som jag skulle önska.