Nöje

Don DeLillo hyllar det enkla livet

Don DeLillo beskriver det amerikanska presidentvalet som "en global hallucination". Arkivbild.
Don DeLillo beskriver det amerikanska presidentvalet som "en global hallucination". Arkivbild.

Don DeLillos senaste roman tar spjärn mot världens undergång men är samtidigt en hyllning till det enkla livet. För egen del hoppas den 79-årige författaren kunna fortsätta skriva och träffa barndomsvännerna i The Bronx

I exakt 50 år har Don DeLillo skildrat Amerika. Han började skriva 1966 och är förvånad över att det har gått så lång tid sedan dess.

Ändå börjar den här intervjun med en typiskt svensk fråga. Hans senaste roman, "Noll K", utspelas till hälften i ett underjordiskt center, Konvergensen, där extremt rika människor väljer att låta sig frysas in, innan de dör, i hopp om att återuppstå i en ny och evig existens. Tonläget är lågmält för att inte säga sorgset, vilket gör att namnen på centrets föreståndare, två bröder, studsar ut från sidorna.

De heter Stenmark. I förnamn Lars och Jan eller Sven och Nils, bokens huvudperson och berättare kan inte riktigt avgöra.

– Var namnen kommer ifrån? Från ingenstans, från himlen ovanför Sverige, säger Don DeLillo väl medveten om det svenskklingande men utan att vilja tillmäta det någon betydelse.

Vinnlagt sig

DeLillo har alltid vinnlagt sig om sina huvudpersoners namn, till och med grämt sig den enda gång som han känt att det blev fel (i romanen "Names" ironiskt nog). Är då Stenmarkarna en förlängning av den sterila och surrealistiska miljön i Konvergensen? Av de rika invånarnas världsfrånvändhet och önskan att uppgå i en teknologisk och transcendental evighet?

– Det finns igen förklaring, och jag tänker inte hitta på någon nu. Men när jag började skriva om tvillingarna Stenmark kom allt automatiskt, jag visste att de var ståuppkomiker på sätt och vis, som talade om fruktansvärt viktiga saker, säger han.

– I slutet av romanen kommer en av dem tillbaka och talar mycket nyktert om krig, han är besatt av krig, och jag tror inte att han överdriver särskilt mycket när han talar om olika slags krigföring som förekommer nu på planeten.

Enkelt klädd

Don De Lillo är i Stockholm för första gången. Han vägrar låta sig fotograferas, vare sig i samband med intervjuer eller under scensamtalet på Litteraturfestivalen på Moderna Museet dagen efter. Enkelt klädd, i jeansskjorta och grå lammullströja passerar han diskret och obemärkt på Grand Hotel där förlaget har inkvarterat honom, och där han också skulle ha fått bo om han, som så många av hans läsare önskat, hade fått årets Nobelpris i litteratur.

Donald Richard DeLillo föddes växte upp i Bronx, New York, i ett smalt trevåningshus som fortfarande står kvar. När han var barn inhyste det tre generationer av en stor och bullrig familj. Föräldrarna hade invandrat från en liten bergsby i centrala Italien och "Donnie" sov i vardagsrummet.

– Jag hade inget emot det då, och jag har inget emot det i dag. Det var det enda sätt att leva på som jag kände till.

Fiktionen måste handla om livet i farliga tider, har Don DeLillo en gång sagt, och det gäller fortfarande, inte minst under "ett fullkomligt overkligt presidentval" och under en tid då farorna är "vidsträckta och allmänna", som han säger.

Lågmälda roman

I dag bor han åter på Manhattan och där utspelas också den något mer livsbejakande delen av hans lågmälda roman. Huvudpersonen Jeffrey har följt med sin far, riskkapitalisten Ross, och styvmodern Artis, till Konvergensen men vänder själv åter till New York, ointresserad både av nedfrysning och av faderns enorma våning och rikedomar.

Han vill "behålla det smått".

– Han är den som går emot, och jag njöt särskilt av att beskriva hur han går omkring i New York, av det han ser och inte ser, av hans kärlekshistoria.

Don DeLillo lånade också sin huvudperson en egen upplevelse av ett ljusfenomen som inträffar två gånger om året då solen går ner och träffar horisonten precis mellan skyskraporna. Trots sina många år på Manhattan har DeLillo bara upplevt det en gång, för många år sedan mär han åkte buss. Skenet var magiskt.

– Jag skrev ner det precis som jag minns det, inklusive pojken på bussen med något deformerad kropp som inte kunde prata, han kunde bara skrika ut sin upphetsning. Allt det här kom jag ihåg och insåg att nu var det dags att skriva ner det.

Getty Images
I dag bor Don DeLillo åter på Manhattan där han också brukar promenera omkring. Två gånger om året går han ut och äter på Arthur Avenue i The Bronx med vänner från uppväxten. Arkivbild.