Kolumner Nina Åkestam

"Du kan väl inte vara ätstörd, du är ju tjock"

Jag minns inte exakt när mat blev det värsta jag visste.

Jag vet att när jag gick i åttan var allt fortfarande okej. Jag hittade en grönrandig skrivbok tillhörande Nina Åkestam 8A där min hemkunskapsläxa var att föra matdagbok. Till mellanmål har jag antecknat "oboy äpple rostmacka med ost haha borde väl ha varit mörkt bröd". Så skriver en människa som fortfarande tror att mat är ofarligt, till och med gott. Jag vet också att jag tre år senare satt på toagolvet i vår fjällstuga och grät. Jag hade lovat mig själv att jag fick äta två dagar om året: på min födelsedag och på julafton. Nu var det julafton och potatis och små äckliga sillbitar låg och flöt i toaletten.

I helgen har filmen "Min Lilla Syster" premiär. I den får vi följa Stella, vars storasyster är sjuk. Hon liknar mig. Mycket. Det finns inte en scen jag inte känner igen. Manipulationen. Reglerna. Paniken när någon har tagit det sista ägget. Och familjen runt omkring som går från oförstående till söndertrasad.

Varje gång jag skriver om ätstörningar brukar jag bli tillrättavisad. Men skaffa dig lite självförtroende då! Man ska vara nöjd som man är! Du kan väl inte vara ätstörd, du är ju tjock! Det får mig att inse att trots att ätstörningar har ältats i media i tjugo år är okunskapen fortfarande enorm. Ätstörningar är precis som alkoholism. På vissa syns det, men på de flesta inte. Vem som drabbas är individuellt och bygger på en blandning av gener och omgivning. Och framför allt: det är inget man väljer. Man kan inte bara ”skärpa sig”. Man ser kanten där helvetet öppnar sig och man kan inte göra ett skit åt det. Sjukdomen är starkare än kärleken. 

Därför är "Min Lilla Syster" en så otroligt viktig film. Den visar sjukdomen från sin allra fulaste sida. Den förklarar varför ingen någonsin frivilligt skulle gå in i mörkret, men hur det ändå är så lätt att hamna där. Men kanske allra viktigast så visar den, precis som SVT-serien "Djävulsdansen" förra året, att den drabbade inte är ensam. Kring varje sjuk människa finns familj, vänner och kollegor som får ta mer stryk än vad någon ska behöva i en relation. Trots det är det just de närstående som både måste klara sig själva och backa upp den sjuka. När man väl har trillat ner i hålet är det nämligen nästan omöjligt att ta sig upp om ingen släpper ner en repstege.

Som närstående måste du stå på dig. Du måste fråga, våga peta i det mörka och obegripliga. Att göra eller säga fel är bättre än att inte göra något alls. Och kom ihåg att du inte är ensam. Att bredvid alla som har firat jul inlåsta på en toalett finns det människor som till slut har fått dem att komma ut och sätta sig vid bordet igen. Det är inte lätt. Men det är nödvändigt.

+ Frisk Och Fri, Riksföreningen mot ätstörningar. Erbjuder hjälp och stöd för både drabbade och anhöriga. 

- Clear Channel. Ägarna av reklamtavlorna måste ta sitt ansvar. Objektifierande reklam hör inte hemma i det offentliga rummet.