Nöje

"Du låter som en kärring"

Sofia och Martin ska köpa en soffa tillsammans innan deras barn kommer. Men situationen på möbelaffären blir snart hotfull. Här är första delen i Metros sommarnovell "Härda ut" – skriven av av Cia Sigesgård.

”Menar du allvar?”

”Ja, naturligtvis”, svarade Sofia. ”Det finns inget annat material som är så lätt att torka av.”

”Jag är ju vegetarian”, sa Martin.

”Och? Du ska väl inte äta den heller?”

”Men för fan. Jag kan inte köpa en soffa i skinn, det fattar du väl?” ”Du måste acceptera att det inte längre är du som står i centrum.”

”Nu har du den där rösten igen.”

Sofia suckade och lade tillbaka prislappen på soffan.

”Jag har den rösten jag behöver ha för att du ska förstå.”

”Lägg av nu. Du låter som en kärring.”

Orden blev för hårda. Martin ångrade sig så fort de kom ut. Han skulle få dem slängda tillbaka på sig vid varje kommande bråk i åtminstone en månad, det visste han. Sofia var svår på det viset. Hon sparade på alla irriterande saker som Martin sa eller gjorde och så fort hon fick tillfälle drog hon upp dem igen. Allt för att göra sig själv till offer och Martin till syndabock. Han var så in i helvetes trött på det.

Det var sex veckor kvar av graviditeten. Barnmorskan hade vid varje besök sagt till Martin att härda ut. Hon hävdade att det bara var hormonerna som spökade och att Sofia skulle bli sitt gamla vanliga jag när bebisen kom. Vid vissa tillfällen, som till exempel precis just nu, var Martin tvärtom övertygad om att det var exakt det här som var Sofias äkta personlighet. Härda ut. Hur länge då? Nio månader eller arton år? Helvete. Martin tog ett steg framåt. Försökte nå Sofias hand, men hon drog den till sig.

”Du … förlåt mig”, sa Martin, ”jag gick för långt.”

Inget svar.

”Det var inte meningen. Du vet att jag blir stressad när vi är i affärer. Särskilt i möbelaffärer med ungar som skriker och folk som trängs överallt.”

”Jag ser bara ett barn här”, sa Sofia, ”och det är du.”

”Tack för den kommentaren. Då var vi där igen. Ja, jag är fyra år yngre än dig. Du stryker dina t-shirts och jag har alltid skrynkliga kläder. Jag ser på Simpsons och du läser DN. Vi kan väl vara tillsammans ändå? När ska du släppa ditt djävla ålderskomplex?”

”Kanske när du slutar kalla mig kärring.”

Martin sparkade till skinnsoffan. Det gjorde ont i foten, något Martin självklart inte tänkte visa. Han började bli riktigt duktig på att härda ut.

”Älskling, förlåt. Nu löser vi detta och kommer härifrån. Vi kan väl kompromissa? Vi kan väl leta efter en soffa i konstgjort skinn? Det funkar ju för oss båda två.”

Sofia vände sig hastigt om. Knyckte demonstrativt på nacken. Hela rörelsen var överdriven och Martin visste att hon inte skulle låta honom komma undan så lätt. Han sänkte huvudet och släpade sig iväg efter henne när hon gick. Tre toner klingade till i möbelaffärens högtalare, följda av ett sprakande ljud. En kvinnlig röst hördes genom systemet.

”Detta är vår kundradio. Viktigt meddelande till alla våra kunder. Det finns ingen anledning till oro. Vi har situationen under kontroll. Väktare är på plats. Vi vill be samtliga kunder att bege sig mot närmaste utgång. Vänligen gå mot närmaste utgång för er egen säkerhet. Ha en fortsatt trevlig dag.”

Martin stannade upp mitt i steget. Sofia också. Hon vände sig om och stirrade på honom. Hon såg inte rädd ut, heller inte förvånad. Snarare lite avvaktande. Martin rörde sig inte. Bakom dem hördes upprörda röster från andra besökare som ställde frågor till varandra utan att någon kunde svara. En äldre dam kom fram till Martin, ryckte honom i armen.

”Vad är det som händer?” frågade hon.

”Jag vet inte”, svarade han.

”Men vad är det som händer?” ropade kvinnan.

Hon riktade sig snarare ut till varuhuset än till Martin.

”Det är säkert inget farligt.”

Kvinnan släppte Martin och kilade vidare till nästa besökare. Belysningen blixtrade till ett par gånger men kom tillbaka. Martin gick fram till Sofia. Hon hade fortfarande inte rört sig. Försiktigt lade han sin hand på hennes arm.

”Kom. Det är bäst att vi går.”

Sofias svar kom blixtsnabbt.

”Varför det?” ”Vad menar du? Det kan ju vara vad som helst, ett bombhot, vad vet jag?” ”Just det”, svarade Sofia. ”Vad vet du?”

Martin tystnade. Sofia uppförde sig annorlunda. Trotsigt. Visst brukade hon vara sur några timmar, men hon borde ändå förstå allvaret här och nu. De måste härifrån och om hon inte var klar nog att fatta beslutet måste Martin fatta det åt dem båda. Han sänkte rösten och gjorde den så stadig han kunde.

”Älskling. Jag har sagt förlåt och jag menade det. Nu går vi.” ”Jag är inte din ägodel.” ”Men för helvete.” ”Gå om du vill. Jag stannar.”

Härda ut. Det här var mer än vad barnmorskan hade förvarnat honom om. Nästa gång skulle han vara ärlig mot barnmorskan. Han skulle säga att Sofia egentligen bara brydde sig om hundarna och sig själv. Berätta om hur djävla envis hon kunde vara och hur det på något sätt alltid blev han som skulle be om ursäkt. Sofia fortsatte framåt och slog sig ner i en mörkbrun soffa. I skinn.

”Den här var skön”, sa hon. ”Prova!”

Martin bet ihop läpparna. Om han svarade henne nu skulle han inte prata. Han skulle skrika. Förklara hur djävla dum i huvudet hon var. Priset för årets sämsta pappa skulle tilldelas honom trots att ungen inte ens var född än. Helvete. Istället satte han sig långsamt ner bredvid henne. Tog hennes hand i sin. Strök den över handryggen. Stod emot impulsen att vrida handen rakt upp och knäcka hennes handled. Istället vred han upp mungiporna och hoppades att det såg ut som ett naturligt leende. Hon såg det inte. Kanske var det lika bra. Högtalarsystemet knakade igång igen med tre lika käcka toner som tidigare.

”Detta är vår kundradio. Viktigt meddelande till alla våra kunder. Vi måste be alla att hålla sig borta från cafeterian. Väktare är på plats. Vänligen bege er mot närmaste utgång så snart ni kan. Jag repeterar; håll er borta från cafeterian.”

Kvinnans röst lät inte lika kontrollerad som tidigare. Det sprakade i högtalaren. Det lät som prasslande papper. Så återkom kvinnans röst, men nu var den längre bort från mikrofonen och hade ett helt annat tonläge.

”Ni kan göra vad fan ni vill, jag sticker nu! Jag har en dotter hemma. Jag tänker inte dö här!”

Ett gnisslande ljud hördes och sedan blev det tyst.

”Kom nu. Vi sticker”, sa Martin och började dra Sofia upp från soffan.

Två yngre män sprang förbi. Ett skrik hördes på avstånd. Sofia reste sig. Hon såg inte lika hård ut längre. Hon kutade ihop ryggen och vände sig bort från gången där en överviktig familj flåsade fram i slitna sneakers.

”Vi kan inte ta den vanliga utgången”, sa hon och pekade mot den stressade skocken som irrade utåt.

Några genade tvärs genom utställningen, snubblade mot möblerna.

”Tänk om de får panik och skadar bebisen.”

Martin nickade. Han klev upp på soffbordet och sökte av lokalen. När han hade snurrat ett halvt varv till vänster fick han syn på den gröna nödutgångsskylten. Den pekade rakt mot cafeterian. En kvinna kom springande därifrån. Hennes jacka var blodig. Alldeles intill henne stapplade en man. En väktare. Han såg sjuk ut, kunde inte stå upprätt. Martin såg hur väktaren försökte be kvinnan om hjälp, men hon verkade inte lägga märke till honom. Väktaren raglade åt sidan och tog stöd av en reklamskylt som välte. Det tog bara ett ögonblick innan Martin insåg vad som var fel. Mannen saknade en arm. Där hans armbåge skulle ha varit hängde en blodig och avsliten skjortärm. Inget mer.

Sofia stod med ryggen mot mannen, såg honom inte. Tur. På avstånd ropade människor, alltmer panikslagna. Först snabba och förvånade skrik, strax därefter ändrades tonläget till att bli hysteriskt och utdraget. Martin kände de första svettdropparna rinna nerför ryggen. Väktaren ramlade ner på golvet utan att någon reagerade. Martin tvekade. Ville hjälpa till men kunde inte. Vågade inte. Två män störtade ut från cafeterian och ropade Spring! Väktaren rörde sig fortfarande, kravlade runt utan synbart mål.

Bebisen hade sex veckor kvar. Om Sofia fick syn på väktaren kanske hon skulle få värkar av bara chocken. Det gick inte.

”Okej”, sa Martin, ”det finns en annan väg ut, men den ligger åt fel håll. Då måste vi gå mot cafeterian. Där finns en nödutgång.”

Sofia såg dit Martin pekade. Enstaka människor kom fortfarande rusande därifrån. Martin tog Sofia i handen och tog ledningen. De gick motströms, mötte två skräckslagna tonåringar som grät medan de sprang. Martin såg på Sofia. Såg hennes rädsla. Bara en gång tidigare hade Sofia sett lika bräcklig ut. När Ceasar hade rymt från hundgården och varit borta i två nätter. Den tredje natten stod Sofia i köksfönstret och tittade ut. På gräsmattan hade hon satt ut en skål med vatten och en med leverpastej, hans favorit. Framåt gryningen hade Martin smugit ner i köket och lagt en filt över hennes axlar. Tillsammans hade de betraktat hur två igelkottar sakta åt upp maten. Dagen efter hade Ceasar kommit tillbaka, smutsig men oskyldigt glad.

Martin mjuknade. Bråket var bara ett bråk. Hormoner. Sofia var egentligen den mest omtänksamma människa Martin kände. Hon visste allt om honom, varje liten hemlighet. Nästan, i alla fall. Vad han hade gjort i mars skulle han aldrig berätta.

”Älskling. Vi fixar det här. Du kan lita på mig.”

Precis när Sofia skulle svara gick strömmen. Skriken ökade när lokalen blev svart. Martin stannade upp och lyssnade. Nödutgångsskylten spred ett utomjordiskt grönt sken omkring sig. Martin drog upp mobilen ur fickan och satte igång dess vita ficklampa.

”Följ efter mig.”

Martin gick långsamt och kontrollerat mot nödutgångsskylten, noga med att inte komma nära väktarens kropp. Fler mobiltelefoner tändes. Martin räknade till tre personer. De rörde sig inte. Som om mörkret hade gjort dem handlingsförlamade. Ansiktena såg bleka ut i mobilskenet. Sofias likaså. Ett isande skrik skar genom varuhuset, studsade mot väggarna och tillbaka. En kvinna. Både Martin och Sofia vände sig dit. En av de tre mobilerna låg nu på golvet, kastade ett blåaktigt ljus uppåt. Kvinnan stirrade mot en punkt bakom bäddsofforna mot något som Martin inte kunde se. Skriket tog inte slut. Först när kvinnan inte längre hade någon luft kvar vände hon sig om och sprang. Något följde efter henne. Martin såg inte vad. Kvinnan föll. Skrek igen. Vrålade efter hjälp. Det hjälpte inte. Något var redan framme hos henne, ovanpå henne. Martin ville inte veta vad hon kämpade mot, men kunde inte sluta stirra. Kvinnan och något annat snurrade runt på golvet, skymde ljuset så att Martin inte såg ordentligt. Kvinnan slog i luften.

Några dunsar hördes. En vas trillade ner. Så tystnade kvinnan och blev stilla. Förutom Martins egen mobil, lyste nu endast två andra. De måste ut härifrån. Nu. Martin drog hårdare i Sofia. Höll på att tappa greppet om hennes hand, men hittade ett nytt, bättre. Två stora kliv och så var de framme vid nödutgången. Äntligen. Martin släppte Sofia och vände sig mot dörren. Låst. Han försökte igen. Låst. Han gav mobilen till Sofia och sade till henne att lysa. Det gjorde hon. Men hon lyste inte på dörren. Hon riktade telefonen mot en stor kladdig fläck på golvet. Blod. Martin stirrade på Sofia. Av hennes tidigare så kontrollerade sätt fanns ingenting kvar. Istället böjde hon sig bakåt och skrattade.

Del 2

Detta har hänt....

Martin och hans höggravida sambo Sofia besöker ett möbelvaruhus när kundradion plötsligt meddelar: ”Det finns ingen anledning till oro. Väktare är på plats. Vänligen bege er mot närmaste utgång så snart ni kan, för er egen säkerhet.” När en väktare kort därpå stapplar mot dem, täckt av blod och med ena armen avsliten, förstår Martin allvaret. Strax därefter går strömmen. Paret har nu lyckats ta sig fram till en nödutgång, men precis upptäckt att dörren är låst.

Ett högt, hysteriskt och kusligt skratt ekade genom lokalen. Sofia höll på att bli tokig.

”Skärp dig, Sofia!” Martin försökte få grepp om situationen men lyckades inte. Sofias skratt ringde i öronen på honom. Utan att tänka gav han henne en örfil så hård att det gjorde ont i handflatan. Sofia tystnade tvärt.

”Det där kommer du att få ångra.”

Det visste Martin redan. Ändå var det en skön smärta i handflatan, en pirrande känsla av rättvisa. Så mycket gnäll som han hade uthärdat under graviditeten, var det inte mer än rätt att Sofia också fick härda ut.

”Rikta ljuset mot dörren nu”, sa Martin och märkte till sin förvåning att Sofia faktiskt gjorde som han sa.

Martin backade och tog sats på samma sätt som han gjorde hemma när grinden till hundgården hade rostat igen. Knuffade axeln hårt mot dörren utan resultat. Provade igen. Dörren rörde sig inte. Bakom sig hörde Martin ett brölande ljud. Det lät mänskligt, men ändå inte. Han hörde hur brölandet formades till ett ord. Hjälp. Om och om igen. Martin ville inte titta dit. Vågade inte. Två dunsar hördes, sedan blev det tyst.

”Vi kommer inte ut här”, sa Sofia.

Martin blev tvungen att hålla med. Han vände ryggen mot dörren och försökte göra upp en ny plan. Längre bort i varuhuset syntes skenet från en mobil. En? Där hade funnits två alldeles nyss.

”Hallå! Du där med mobilen!” ropade Martin ut mot det ensamma skenet i mörkret. ”Finns det någon utgång där hos dig?”

”Nej! Jag kommer inte förbi här!” ”Det gör inte vi här heller”, svarade Martin.

”Vart tog de andra vägen?” Svaret kom så tyst att Martin nästan inte hörde. ”Döda.”

Det skramlade till någonstans i mörkret. Martin vände sig mot ljudet men såg ingenting. Han lyste med telefonen i riktning mot ljudet. Där! Något rörde sig bakom en av sofforna. Fel. Något gömde sig bakom en av sofforna.

”Vi måste sticka”, viskade Martin.

Sofia nickade. De rörde sig bort från cafeterian, tillbaka till trapporna. Martin såg skepnaden skymta fram bakom soffan igen. Den rörde på sig. Smög ljudlöst bakom soffryggen, tryckte sig ner bakom armstödet för att inte synas. Han försökte bedöma avståndet, men det var svårt i mörkret. Den gröna nödutgångsskylten gav inte tillräckligt mycket ledljus och den enda kvarvarande mannen riktade mobilen mot ett annat håll. Kanske kunde det vara tio meter mellan Martin och skuggan. Kanske var det bara fem meter. Han behövde ett vapen. Han behövde ta dem härifrån.

De rundade bokhyllan och närmade sig ett avspärrat område med orangea koner. Genomskinlig plast hängde ner från taket, en stege stod lutad innanför. Skylten låg slängd på marken. Ursäkta röran – vi bygger om. I ögonvrån såg Martin hur skuggan närmade sig. Den rörde sig snabbt, snabbare än Martin trott var möjligt. Kryssade mellan sofforna, halvt dold fortfarande. Ingen människa kunde röra sig så. Detta var något annat, något mycket värre.

”Stanna här”, viskade han. ”Jag kommer snart tillbaka.”

”Vart ska du?” Sofia lät som en liten flicka.

Martin hoppades att värkarna inte skulle sätta igång. Inte nu. Inte här.

”Jag ska hämta ett vapen. De bygger om här. Det måste finnas verktyg därinne.”

Sofia lade armen om magen, strök den lika ömt som hon brukade smeka hundarna hemma.

”Skynda dig, är du snäll.”

Martin mjuknade. Sofia skulle bli en bra mamma, mjuk och kärleksfull. Han visste det, kände det i hela kroppen. Under de här förbannade hormonerna fanns den enda kvinnan han ville ha. Deras relation hade faktiskt utvecklats den senaste tiden. Förbättrats. Från att ha tillbringat hela sin vakna tid i hundgården hade hon långsamt kommit in till honom alltmer på kvällarna. Martin hoppades att Sofia aldrig skulle få reda på vad han hade gjort i mars. Då skulle hon lämna honom för gott, det var han säker på.

Martin lyfte upp plasten och gick innanför avspärrningen. Han klev över hinkar med bruk, cementsäckar och tomma lastpallar. Inga verktyg dock. Förbannade stöldrisk. En snabb titt på Sofia, som väntade utanför, sedan gick Martin ännu lite längre in. Han stannade tvärt. På golvet låg en kvinna. Hon kunde inte vara äldre än tjugofem. Hennes smink var utsmetat, kinderna kladdiga och händerna likaså. Hon var så ensam där hon låg att Martin fick ont i magen. Hennes ansikte var intakt. Men inte halsen. Kring nacken satt fortfarande ett smalt silverhalsband kvar. Martin förstod inte hur det gick till. Blodet hade samlats i en pöl på det skyddsplastade golvet. Bredvid pölen, i riktning bort från Martin, fanns fotspår. De var inte mänskliga.

Martin backade undan. Utan vapen var han chanslös. Sofia också. Han måste skynda sig. Lite längre bort fanns fler saker: färgburkar, rollers, handskar. En träpall med travade laminatgolv, fortfarande inplastade och ouppackade. Överst låg en kofot. Bingo. Han tog den i handen och skyndade sig ut till Sofia. Precis när han nådde fram till henne såg han hur den sista mannen med en lysande mobil föll till golvet några meter bort. Han skrek och svor, lät mer arg än rädd. Över honom tumlade något stort och svart, suddigt i mörkret. Mannen hamnade underst. Mobilen landade på golvet och lyste uppåt. Lät Martin se allt. Det var ett odjur. Ett stort och tungt djur. Ögonen lyste i mobilskenet. Fyra ben, brett huvud, ingen svans. Mörk päls, nästan svart. Smidigt. Han såg det bara i profil, men det räckte. Han ville inte se mer.

Han vände sig mot Sofia. Då upptäckte han det. I andra hörnan, mitt under den ljusgröna nödutgångsskylten, rörde sig en skugga till. Helvete. Det andra djuret rörde sig ljudlöst mellan möblerna. Snabbt, allt närmare.

”Spring!” ropade Martin och grabbade tag i Sofia.

De rusade bort från djuren, mot trapporna som skulle ta dem ut. Sofia lyckades följa med i hans tempo trots att hon var gravid. Några hastiga steg till och de var framme vid hissarna. Martin tryckte frenetiskt på knappen för att kalla till sig hissen. Inget hände. Han knöt näven och bankade på knappen.

”Strömmen har gått, ditt djävla pucko.”

Sofia hade rätt. Dörrarna gick inte ens att öppna. Martin darrade till. Det fanns något viktigt här som han höll på att missa. En tanke, en känsla, något som skavde. Fan i helvete. Trapporna låg inte här. Nu mindes han. De fanns vid toaletterna, på andra sidan cafeterian. De hade tagit hissen upp eftersom Sofia var gravid och Martin hade bara antagit att trapporna låg bredvid hissarna. De var fast. Och det var Martins fel. Paniken gjorde det svårt att tänka. Han måste hitta en ny plan. Nu.

Det fanns ingen väg ut. De måste gömma sig. Martin höjde kofoten i brösthöjd och körde in den mellan hissens ståldörrar. Tryckte med hela kroppen på kofoten för att bända och lyckades få upp glipan till nästan fem centimeter. När han sedan släppte kofoten stannade dörrarna kvar i sitt läge, fem centimeter ifrån varandra.

”Kolla! Det funkar!” sa han och skrattade nästan mot Sofia.

Men Sofia var inte där. Han stirrade åt höger, åt vänster, åt alla håll. Hon var borta. Martins händer var så svettiga att han hade svårt att hålla kofoten.

”Sofia!”

Ingenting. Bara tomt och tyst. Kofoten halkade ner och smällde till hissdörren. Det metalliska ljudet verkade vibrera i lokalen.

”Sofia!”

Tystnad. Aldrig tidigare hade Martin känt sådan tystnad. Den gick rakt igenom honom, omslöt honom. Han hörde sin egen puls bakom tinningen. Hörde sina flåsande andetag. Men inte ett ljud från Sofia. Han böjde sig ner och plockade upp kofoten när han kände en välbekant lukt bakom sig. Våt päls. Så snabbt Martin kunde, reste han sig upp och svingade kofoten med all sin kraft. Djuret hoppade undan utan problem och vände sig mot honom. Det stod kvar stilla, iakttog honom, väntade. Från sidan närmade sig det andra djuret lugnt och målmedvetet. Som på en given signal anföll båda djuren samtidigt.

Martin slog till med kofoten , men hade inte plats nog att ta sats. Slaget landade mjukt i den svarta pälsen och verkade inte göra någon skada. Ögonblicket därefter högg ett av djuren Martin i halsen. Han släppte kofoten och försökte växelvis slå djuret och dra bort det. Djuret släppte taget självmant, backade och högg igen. När djuret slet ut strupen kunde Martin inte längre skrika. Inte andas. Han dråsade ner på knä. I ett sista fåfängt försök att rädda livet lade han händerna mot halsen och tryckte. Blodet pumpade mellan fingrarna, Martin snurrade runt på sidan. Han klämde hårdare om halsen, alltmer desperat. Utan luftstrupen på plats kände han inget motstånd, bara kött. Någonstans förstod Martin att detta inte gick att rädda.

Ändå höll han krampaktigt kvar handen på halsen. Några meter bort skymtade han Sofia. Hon levde! Hon stod gömd vid gaveln på en bokhylla. Han kunde se hennes hår och hennes mage. Han försökte ropa, men det gick inte. Han kunde varken resa sig eller vifta till henne, det blev bara ett stumt, ogenomtänkt kravlande. Sofia. Bebisen. Han hade misslyckats.

Martin skulle precis börja gråta när han såg Sofia ta ett steg framåt. Han skrek åt henne, men inga ord kom ut. Hon stod helt synlig nu, varelserna skulle snart upptäcka henne. Han måste göra något. Måste skydda bebisen. Han släppte taget om halsen och viftade med armen. Försökte sätta handen i golvet som stöd, men halkade i blodet och tappade balansen. Han var inte längre säker på att han kunde ta sig upp.

Så ironiskt. Här hade Martin varit orolig för att Sofia skulle få reda på vad han hade gjort med Brutus och Nero i mars, trots att han hade gjort allt för att det skulle se ut som en olycka. Till och med köpt en ny bil. Betalat grannkärringen tiotusen spänn för att hon skulle vittna om att någon annan hade kört över hundarna. Och hela tiden borde han istället ha varit orolig för att åka iväg och köpa en ny djävla soffa. Han slöt händerna om halsen igen. Väsentligt mindre blod pumpade ut nu. Det var inte ett gott tecken.

Totalt hjälplös tvingades Martin se på när Sofia tog ytterligare några steg ut i den mörka affären. Nu stod hon mitt i gången. Hon satte händerna runt munnen och bröt tystnaden genom att vissla två korta toner två gånger. Martin kände igen visslingen, men förstod inte sammanhanget. Sofia stod bredbent och stadigt. Båda odjuren lämnade Martin och rusade i full fart mot Sofia. Martin fick panik men kunde inte göra något. Bakifrån rusade ytterligare två varelser mot Sofia. Fyra djur kom emot henne på en gång. Hon stod kvar helt stilla, utan att verka rädd. Sofia visslade en enda lång ton och hundarna satte sig ner.

Då förstod Martin.

Jini Sofia