Metro Debatt

Du som mår dåligt – du är inte ensam

​Du som känner stressen som kokar och tårarna som rinner om kvällarna – du är inte ensam. Du är inte löjlig och dina problem är inte mindre värda än någon annans. Nöjd dig inte förrän någon tar dina problem på allvar, skriver Anja Karlsson.

Psykisk ohälsa är ett väldigt omtalat ämne som ständigt tas upp, men ändå mår en sorgligt stor del av alla skolungdomar dåligt.

Självklart hjälper det lite att man har börjat ta upp ämnet mer, men mörkertalet är enormt, eftersom det fortfarande ligger en skam i det. Det tog lång tid för mig att inse att jag var en av dem. En av de många ungdomar i Sverige som mår psykiskt dåligt. Innan jag hade insett det hade det gått allt för långt. Sömnlösa nätter, prestationsångest över öronen, stress och trötthet.

► LÄS MER: "Om någon lyssnat hade jag kanske inte plockat upp det där rakbladet"

När jag en morgon vaknade av fruktansvärd huvudvärk och värk i kroppen gick jag på toa för jag trodde att jag skulle spy, men jag svimmade av och vaknade av att jag låg och skakade. Min kropp hade länge gett mig signaler på att jag måste tagga ner och sänka kraven, men hur lätt är det när precis ALLT betygsätts? Då menar jag inte bara skolan. Såklart är det mycket plugg för att kunna prestera men sen ska man även vara en bra flickvän, kompis och familjemedlem. Någonstans tar energin slut. Det hade gått för långt för mig och nu sa kroppen ifrån på riktigt. 

En dag fick jag en sådan ångestattack i klassrummet, men jag hann ut innan någon la märke till det och jag bestämde där och då att nu måste jag göra något åt detta. Så här går det inte att ha det. Med en stor klump i magen gick jag ut i vårvädret för att ta luft och gick till en park där jag satte mig på en bänk och under solglasögonen rann tårarna. När jag efter en stund lugnat ner mig gick jag med skakiga ben in till skolan för att prata med en kvinna som jobbar där. 

Jag hade ju ingen aning om hur man skulle gå till väga eller om mina problem verkligen var problem. Skamsen stängde jag dörren om mig på hennes kontor och fick fram orden ”jag tror jag har gått in i väggen”. Där och då bröt jag ihop. Jag grät och grät. Allt jag hade burit inom mig så himla länge var på väg ut och inte förrän jag sa de orden såg jag mig själv utifrån och undrade hur jag kunde ha väntat så länge med att berätta. Som tur var såg hon på mig hur illa det var. Hon bokade en tid åt mig hos skolkuratorn redan samma dag. Jag ringde min mamma och berättade för henne vad jag nyss hade gjort och eftersom min mamma är väldigt förstående av sig så ställde hon upp direkt och hämtade mig så att vi kunde döda lite tid innan mitt bokade möte.

Väl hos kuratorn berättade jag om allt jag känt och hur jag har mått. Då sa hon till mig att jag kom i senaste laget, att om jag hade väntat lite längre hade det gått för långt. Det hade lett till sjukskrivning. Att få prata med någon utanför ens relationskrets var det som räddade mig just då. Redan efter första mötet mådde jag betydligt bättre, för jag fick bekräftat att det inte var en inbillning, detta var ett riktigt problem. Jag var inte löjlig. Det var som att den största klumpen i magen försvann och nu var det bara att försöka komma tillbaka på fötterna igen. Jag var inte ensam, jag skulle få hjälp.

► LÄS MER: Psykisk ohälsa vanligare i vården

Jag har ofta fått höra kommentarer som ”sänk dina krav bara”. Ja, självklart hade jag också förstått det, men det är som att säga till en som löper varje dag att hen måste börja löpa baklänges. Klart det går men det är fruktansvärt svårt. Jag tror de flesta som är vinnarskallar och hela tiden vill prestera förstår vad jag menar. Det är inte så jäkla lätt, helt enkelt.

Det jag vill komma fram till är att du som känner stressen som kokar och tårarna som rinner om kvällarna, du är inte ensam. Du är inte löjlig. Boka en tid hos kurator eller prata ut med en god vän, bara man tar steget att sätta ord på hur man känner så har man kommit halvvägs. Alldeles för många ungdomar känner så här, och dina problem är inte mindre värda än någon annans. Det gäller bara att hitta en person som förstår det. Jag hade tur. Nöj er inte förrän någon tar era problem på allvar!

Anja Karlsson