Nöje Nyheter Världen Sverige

En lunchrast med Pokémon Go

Det var många i Humlegården i Stockholm vid lunchtid. Hela det här gänget spelade Pokémon Go. Bilden är ett montage.
Det var många i Humlegården i Stockholm vid lunchtid. Hela det här gänget spelade Pokémon Go. Bilden är ett montage.

Alla (okej, kanske alla under 50) pratar om det, många har det, men hur är det? Metros reporter skaffade Pokémon Go-appen och tog sig ut för att träffa jämlikar – och se vad hajpen handlar om.

Malin Hansson

Arda Eken är en av de 20-talet personer som kommit till Humlegården för att spela.

Anton Säll

Reportern Malin Hansson testar Pokémon Go.

Delar av världen (och redaktionen) delas just nu in i två läger: De som spelar Pokémon Go och de som inte gör det. Pokémon Go används nu mer per dag än än både Facebook, Twitter och Tinder och ägaren Nintendos aktier ökade med 25 procent redan första dagen mobilspelet släpptes.

Det finns inga alternativ. Som Sveriges största tidning måste det ske: vi måste skildra den nya verkligheten med Pokémon Go.

Jag blir försökskaninen. Appen laddas ner, gubbe väljs och sen startar det bara poff bang – ut och fånga Pokémons! Redan inne på redaktionen finns min första – en Charmander (söt figur) som man fångar genom att trycka på och dra Pokébollen mot den. Yes! Första fångad! Ju fler man fångar ju högre level når man.

►LÄS MER: Så spelar du Pokémon Go i Sverige redan nu

Jag tittade på Pokémon lite lagom i unga år. Född 1989 i en ganska genusnormativ miljö var det mer Sailor Moon som gällde för mig, men Pokémon gick hem – om än jag då låtsades som att det bara ”råkade” vara på. Annat var det för mina killkompisar (och en tjejkompis som älskade Pokémon, fast i hemlighet).

Därför blir jag inte förvånad när jag går ut till Humlegården och främst ser män, de flesta mellan 20-35, insjunkna i telefonerna.

Här finns tydligen ett gym (plats där man kan slåss med sin Pokémon) som en vän jag möter just tagit över och någon har gjort så Pokémons dras hit genom att lägga hit en så kallad ”luremodul”, vilket gör att många spelare samlas i parken.

En medelålders man stannar till nära mig. Han berättar att han började spela i går för att se vad grejen var, men han är inte uppe i level fem, vilket man måste vara för att få slåss om gymet.  

– Nej jag måste visst levla upp här för att få slåss! Så jag måste gå vidare och fånga fler! säger han exalterat utan att ögonen någonsin lämnat siktet från skärmen och rusar vidare. Jag tänker att de som inte hört talas om Pokémon Go nästan måste bli rädda över hur många som stirrar så engagerat i sina telefoner på så kontiga ställen: Någon står mitt på trottoaren, en annan i en trapp och en tredje bakom ett träd.

Arda Eken, en 23-årig fotograf som sitter på en bänk, är här och spelar tillsammans med en tjejkompis. Han har haft Pokémon Go i ett dygn.

– Jag blev nyfiken av all hajp. Sen är det lite nostalgiskt, säger han och berättar att han redan är på level 13 (efter tre timmars aktivt spelande är jag själv bara på level 4).  

– Det är ett skönt sätt att ta sig runt i stan. Som i dag valde jag att gå till jobbet och spela på vägen, fast jag brukar åka kollektivt och i går gick jag en halv mil. Folk rör på sig mer, jag gör det i alla fall.

Jag själv har fått ett ägg – en blivande Pokémon – men den kläcks bara om jag går minst 5 kilometer.

Även fast det är ett spel där man har fokus på mobilen tycker Arda Eken att det är ett socialt spel.

– Man ser ju vilka som spelar, när flera till exempel står still på ovanliga ställen. Då kan man få ögonkontakt och så nickar man mot varandra, säger han och tittar ut över Humlegården, där flera personer står i klungor – andra ensamma.  Alla förutom yoga-gänget med mobilen i högsta hugg.

►LÄS MER:  Nej, det här trafikkaoset är inte orsakat av Pokémon Go

Som flest är det runt 25-personer i Humlegården under lunchrasten. Någon ropar till oss och frågar vilken färg vi tillhör. Gul svarar en av oss varpå den intresserade suckar och går vidare, fel svar tydligen.

Det här med team, eller lagfärg, verkar viktigt. Fast egentligen inte för spelet, utan för känslan av samhörighet. På Facebook har det till och med börjat skapas grupper för de olika lagfärgerna.  

Vännen som tagit över gymmet blev ganska snabbt besegrad av det blå laget.

– Bättre lycka i morgon på gymmet, ropar en tjej som gick förbi. Hon var i det blå laget.

Efter tre timmars spelande är också jag fast (eller okej, jag var fast efter först fångsten). Men jag är osäker på hur länge man faktiskt kommer tycka det är roligt, det kanske bara är nyhetens behag? Men en sak som är säker är att vi kommer se fler spelare på gatorna när spelet släpps även i Sverige. 

Frågan är bara vad cheferna kommer tycka när begäret efter nya Pokémon gör att någon skriker över hela kontoret ”Nu finns det en Rattata på skrivbordet!” eller de ovanligt långa lunchrasterna. För från ett gäng killar hör jag plötsligt ”Jävlar vi måste gå, lunchen har varit alldeles för lång!”

Så här ser delar av spelet ut på telefonen. Pokémonfigerer dyker upp i en verklig vy av din omgivning och man kan slåss mot andra i ett Pokémongym.