Kolumner Sandra Beijer

En natt om året kan vi vara precis vilka vi vill

Färgerna är många och i regnbågsskala: från mattgrått till nästan genomskinligt vitt. Paletten får plats i mina båda händer. Jag tittar på mig själv i spegeln en sekund innan jag säger hejdå. Farväl för en stund, vi ses i morgon igen. Sedan tar jag penseln försiktigt mellan tummen och pekfingret, blöter i vatten och väljer en färg.

► LÄS MER: Sandra Beijers blogg på Metro Mode

I hennes garderob plockar hon fram de allra glittrigaste, mest färgsprakande kreationerna medan jag väljer lager på lager i svart sammet. Hon glöder när hon går förbi mig i ögonvrån, vecklar ut sig som en påfågel när jag tittar dit. Jag bygger öron, svarta som natten, av ståltråd och lösa tygremsor. Hon ställer oss båda framför hennes helspegel sedan, suckar lyckligt och tar min hand.

– Alltså ser du. Ser du hur fucking jävla snygga vi är?

På tunnelbanan på väg dit känner jag hur osäkerheten stegvis klättrar tillbaka.

– Gud, jag känner nästan ingen på festen, säger jag.

Hon sitter mitt emot mig i rosa lösögonfransar och ler. Om jag för händerna mot huvudet är öronen där, hårda och omöjliga att missa.

– Ingen känner någon i kväll fattar du väl. I kväll är alla någon helt annan.

Och hon har förstås alldeles rätt. För när vi öppnar ytterdörren och stiger in är universumet ett parallellt. Där står en dunig svan och skålar med Barack Obama. På dansgolvet har ett knippe färgkritor tagit varandra om midjan och rör sig rytmiskt till musiken. I köket står Marilyn Monroe och kedjeröker ut från fönstret, askar i ett spetsigt martiniglas. I hallen står han den där jag absolut inte vågar prata med, men i dag är han ett stort mjukt blåbär, kramar mig så att jag sjunker in i det blå tyget.

– Du är det gulligaste djuret jag någonsin sett, säger han. Vad är du ens utklädd till.

Men jag är ju inte utklädd förklarar jag. Jag är det här ikväll. Och jag spänner ut mina klor, visar huggtänderna tills han tar ett steg bakåt. Sedan går jag mot vardagsrummet i stället. Där har någon virat fast en diskokula i taklampan. Färgkritorna bjuder in mig i dansen, jag vickar med sammetssvansen, glömmer både mitt förnamn och efternamn. Tar en kyss av en särskilt lång och spänslig kanin, sväljer oliven i Marilyns höga drinkglas.

► LÄS MER: Sandra Beijer: "Alla killar som ringer era mammor på helgen – det här är till er"

På vägen hem köper vi vykort som vi skriver, frankerar och skickar iväg innan vi ångrar oss. Det är ju inte vi som är avsändarna, det är våra tillfälliga nattpersonligheter. Jag somnar med svansen om kroppen sedan, vaknar till en helt vanlig söndag. Men om ett år, om prick 365 dagar, är det Halloween igen, och då kan vi vara precis vilka vi vill, vad som helst, hela natten.

+ Högtider som innebär maskerader!

- Christer Sandelin.