Nyheter Världen Sverige

Eugene minns folkmordet: ”Mest fruktansvärda perioden i mitt liv"

Eugene Bushayija arbetar varje år för att minnesdagen för folkmordet i Rwanda ska uppmärksammas mer i Sverige. "Att glömma är lika med att inte leva med historien".
Eugene Bushayija arbetar varje år för att minnesdagen för folkmordet i Rwanda ska uppmärksammas mer i Sverige. "Att glömma är lika med att inte leva med historien".

I dag är det minnesdagen för folkmordet i Rwanda och det har nu gått 22 år sedan över 800 000 människor mördades över en period av 100 dagar. I Sverige arbetar Eugene Bushayija aktivt för att uppmärksamma vikten av att inte glömma. "Det är viktigt att visa vad extremism kan leda till".

Rwanda är i dag en helt annan plats än för 22 år sedan, men minnena finns fortfarande kvar. Eugene Bushayija, 52, har bott i Sverige sedan 1990 och kallar sig själv för en svensk rwandier. Varje år arbetar han aktivt för att uppmärksamma minnesdagen här i Sverige och ser det som sin plikt att informera och utbilda i ämnet. 

– En viktig del i detta är att hedra de som dödades, men även för att vara ett stöd för de som överlevde. Det har varit ett fruktansvärt trauma i deras liv, säger Eugene Bushayija. 

►LÄS MER: Misstänkt för folkmord i Rwanda

För många år sedan började Eugene tillsammans med några vänner arbeta för att fler skulle uppmärksamma folkmordet lite extra den 7 april. Sedan dess har han, förutom att delta i den rwandiska ambassadens arrangerade minnesdagar, föreläst i svenska skolor. 

– Min dröm är att svenska lärosäten ska ordna minnesdagar för att förmedla historien och nå ut till de unga. Det här borde bli en del av utbildningen eftersom det är viktigt att visa vad extremism kan leda till. 

I april 1994 befann sig Eugene själv i Sverige, långt bort från familj och vänner i Rwanda och oförmögen att kunna hjälpa när folkmordet utbröt. 

– Det var den mest fruktansvärda perioden i mitt liv. Att veta att ens familj och vänner håller på att hackas ihjäl, samtidigt som man vet att en del av förövarna är folk jag känt och växt upp med, säger Eugene. 

►LÄS MER: Ifrågasatt folkomröstning i Rwanda

Hans syster, som befann sig i hemlandet och jobbade för FN, hoppades att hon skulle skyddas genom sitt arbete. Eugene minns den skräckfyllda perioden då han ringde sin syster varje kväll för att se om hon levde och hon svarade att de klarat ännu en dag. 

– Varje gång jag ringde var jag rädd för att ingen skulle svara på andra sidan, och några veckor senare hände det. En dag svarade hon inte. 

Eugene visste inte vad som hänt hans syster förrän en släkting i Burundi hörde av sig och bekräftade vad han redan misstänkt. Efter folkmordet hade han svårt att prata i telefon eftersom den så starkt symboliserade systerns död. På frågan om hur han har bearbetat sorgen svarar Eugene: 

– Folk har stångats med problemen på plats, medan jag var här. Om de lyckas, hur kan inte jag lyckas? 

►LÄS MER: FN varnar för folkmord i Burundi

Att uppmärksamma minnesdagen varje år ser Eugene som en nödvändighet för att inte glömma det som hänt. 

– Att glömma är lika med att inte leva med historien, och då är det stor risk att den upprepar sig. 

Eugene åker till Rwanda en gång per år och och vid varje tillfälle besöker han folkmordsmuseet i huvudstaden Kigali. Trots att många jobbiga minnen gör sig påminda där är resorna övervägande positiva. 

– Det är en fantastisk känsla att komma hem. Rwanda är ett vibrerande land där det händer mycket.