Nyheter Sverige

Evas pappa utnyttjade hennes dotter: "Vi måste prata om övergreppen"

Wilmas morfar utsatte henne för övergrepp när hon var barn. Nu berättar Wilma och hennes mamma hur det påverkat deras liv.
Wilmas morfar utsatte henne för övergrepp när hon var barn. Nu berättar Wilma och hennes mamma hur det påverkat deras liv.

Wilma utsattes för sexuella övergrepp av sin morfar när hon var liten. Evas pappa utnyttjade hennes dotter. Tillsammans berättar de för Metro om hur livet sett ut efter att brotten kom till ytan. En tillvaro kantad av förtvivlan, ilska, svek och slitningar mellan dem. Och närstående som stoppar huvudet i sanden.

Henrik Montgomery/TT
DavidR.Frazier/Alamy/IBL

“Ni säger att jag ska berätta nu, men det kommer att förstöra hela vår familj”.

Så sa den då 13-åriga Wilma till sin frågande familj ute på en äng efter att hon flytt från släktmiddagen. Dagen efter fick de veta att hennes morfar förgripit sig på henne, flera gånger under hennes barndom. Hela familjens liv skulle nu förändras för alltid.

– Innan handlade det bara om mig själv men nu skulle alla bli involverade. Hur det har påverkat familjen och allt efteråt har varit det jobbigaste, säger Wilma som i dag är vuxen, när vi ses hemma hos hennes mamma Eva.

Det är Eva som kontaktat oss efter Metros artikelserie ”Efter Övergreppet. Eva och Wilma vill berätta sina historier för att bidra till det som de själva tycket är så viktigt: Att fler pratar om övergrepp.

– Så länge man inte vågar prata om det här, så länge kommer det att fortsätta, säger Eva.

När Wilma var 12 år började hon få minnesbilder och insåg att det hon utsatts för var fel. För Wilma och Eva väntade år av kaos, sorg och svek. Relationen mellan mor och dotter har än i dag öppna sår på grund av hur mamma Eva hanterade situationen. Familjen reagerade i början genom tystnad. Eva beskriver det som att hon gick i ett vakuum i tre månader.

– Jag fungerade inte normalt. Någonstans stängde jag av en tid. Det var för mycket, säger Eva med ögonen fyllda av tårar.

►LÄS MER:  Efter övergreppet: De sa att jag skulle ”tänka på hans familj”

Wilma gick i högstadiet, bytte skola och gick in i ett destruktivt liv.

– I den situationen när man själv förstår att det här har hänt och har bilderna som inte slutar komma, då är man är så pass borta själv. Jag skar mig, hade panikångest, åt antidepressiva. Jag var inte riktigt mig själv och ville stundtals inte leva. Att vara i den situationen och ens närmaste säger "Vi säger inte det här till dina kusiner" eller “Vi berättar inte det här för mormor”. Man ska tysta ner allting från första början. Det blev en felreaktion för mig, säger Wilma.

Men under chocken, förvirringen och tystnaden växte också ilskan till sin far inom mamma Eva.

– En kväll kände jag att allt bara bubblade upp inom mig, då kände jag att nu måste jag gå till honom, vräka ur mig allt. Och det gjorde jag. Sedan dess har jag varken sett eller pratat med honom. Jag sa allt vad jag kände. För mig var han död. 

Morfadern dömdes för sexuellt ofredande mot Wilma. I förhör berättade han om saker han gjort mot henne, men tog tillbaka de erkännandena i rättegången. Han fick gå med fotboja i två månader.

För Eva innebar övergreppen inte bara enorma skuldkänslor utan också stor sorg, då hon också miste sin egen barndom.

– Allt är nedsvartat. Jag kan inte tänka tillbaka på någonting från min barndom utan att det är ett smutsigt, grått filter över allt, säger Eva och berättar att det tog tid för hennes syskon att ta avstånd från pappan.

►LÄS MER:  Läsarnas egna berättelser: "Har burit på skamkänslor i trettio år"

Det var flera som inte tog ställning utan, som Eva och Wilma upplever det, stoppade huvudet i sanden. Något som inte borde hända, anser de.

– I mina ögon är det väldigt enkelt, man behöver ta bort förövaren från det hela, stå upp för rätt och fel, och ta hand om den utsatta så den kan bearbeta det som har hänt. Eller, det borde vara så enkelt. Men det skapas istället så mycket problem runt omkring som i sin tur skapar så mycket smärta och sorg men också skuldkänslor för den utsatta, säger Wilma.

Wilma minns fortfarande inte allt hon vet sig varit med om och rättegången var i så ett tidigt stadie av hennes minnesprocess att hon då inte kunde åtala sin morfar för några av det saker hon i dag minns att han gjort. Det har skapat en känsla av okontrollerbarhet i hennes liv. Därför bestämde hon sig för några år sedan för att träffa sin förövare. Hon behövde få saker bekräftade från honom.

– Jag ställde samma fråga hela tiden. Tillslut sa han saker. Han sa vilken säng vi legat i men också “Men du ville ju det”. Vid ett tillfälle sa han “Jag kunde inte hålla mig”. Det var min bekräftelse på att allt faktiskt har skett, och att det inte är något jag bara fått i min huvud.

– För första gången kände jag mig större än honom. Nu i efterhand skulle jag säga att det är det bästa jag gjort.

Det har tidigare varit svårt för Wilma att ha relationer på ett fungerande plan. Men i dag har hon en dotter och är sambo med pappan, som också varit hennes räddning när det kommer till ätstörningarna. Men än i dag, år efter den värsta delen av Wilmas självskadebeteende och ätstörningar märker hon tydligt av hur hon präglats av övergreppen i vardagen.

– Det kommer än i dag perioder där jag får mycket känslor och minnesbilder från övergreppen och jag är då rädd att vara i en sexuell situation som ska påminna om övergreppen, vilket är jobbigt för mig att hantera. Det är en rädsla som antagligen alltid kommer att finnas.

–  Kontrollen är fortfarande väldigt viktig även om det inte går ut över maten på samma sätt länge. För att jag ska klara av vardagen måste allt runt omkring mig vara under kontroll, enligt mina planer och mina rutiner, även om jag vet att det inte ens är möjligt eller positivt, säger Wilma.

Kontrollen tar sig framför allt i uttryck när det kommer till Wilmas dotter. Hon har starka åsikter om vem hennes dotter får sova över hos i dag och även i framtiden har hon en tanke av att män kommer göra henne illa. Hon väljer då hellre att inte ha någon man som byter blöja eller är med på vilostund på förskolor.

– Detta är något jag måste jobba med. Min dotter ska inte behöva tro att alla män vill henne illa. Jag ska inte överföra en rädsla till henne. Däremot kommer jag prata med henne i tidig ålder om hennes integritet. Att hennes kropp är hennes, ifall någon annan rör den, säger man stopp och säger till mamma och pappa.

Eva träffar sin mamma, som bor kvar med Evas far, då och då. Men minnena, den nedsvartade barndomen och den ibland spända relationen med Wilma är påfrestande varje dag. Hon har haft tider av stora depressioner och äter antidepressiva. 

– Med tiden kan man tro att livet ska bli lättare, men konsekvenserna av det som hänt har lämnat ett öppet sår som aldrig tycks läka, säger Eva. 

Wilma och Eva heter egentligen någonting annat. Platser och specifika årtal har tagits bort från citaten för att säkerställa intervjupersonernas anonymitet.

►LÄS MER:  Har du blivit utsatt? Hit kan du vända dig