Metro Debatt

Extremfeministerna måste sluta hälla bensin på patriarkatets brasa

”Jag är för jämställdhet, men jag är inte feminist”. Jag har hört den meningen i många olika sammanhang. Allt ifrån någon rökig hemmafest där någon stöddig snubbe tycker att nu ska vi minsann prata politik, till ordentliga samtal med en rad olika människor under nyktra omständigheter. Jag blir alltid lika förvånad, konfunderad och ofta ganska irriterad. Är det en redogörelse för att feminismen i dag inte gör sitt jobb med att kämpa för jämställdhet? Är det brist på kunskap? Eller gräver feminismen i dag sin egna grav?

► LÄS MER: "Feministdebatten i Sverige styrs av arga genustroll"

Trots att feminismen går att finna i de flesta politiska läger i dag (förutom SD), så tycks det ändå vara någonting med ordet feminist som är skrämmande. Rent lingvistiskt vet jag att feminina ord i svenska språket är ovanliga i en positiv bemärkelse, men jag tror att problemet sträcker sig djupare än så. Jag skrev i februari en debattartikel om att det feministiska debattklimatet ibland känns som ett minfält, där genusfolket letar fel att hacka på varandra. Förståelsen var stor, många känner igen problemet där genustroll letar fel för att kunna exkludera. Precis som i alla andra ideologier är det extremisterna med för mycket fritid som syns mest. Just för att de tar mest plats. Det är inte konstigt att snubbar på fest säger ”det borde heta jämställdhetism, feminism är negativt laddat” när det cirkulerar artiklar på nätet som uppmanar till att hata män i feminismens namn. 

Feminismen har i och med sitt eget debattklimat som är i dag gjort att det blivit negativt att kalla sig för feminist. Inte för att feminismen som ideologi i sig är någonting negativt, utan för de extremister som häller bensin på patriarkatets eld. Det innebär att feminismen får ett hårdare arbete när det kommer till att uppnå jämställdhet och att förgöra alla typer av diskriminering.

► LÄS MER: "Alla kloka människor är feminister"

Alla är inte insatta i feminism. Jag tror att okunskapen är stor hos dom som säger ”jag är för jämställdhet, men jag är inte feminist”. Jag tror att många förnekar patriarkatet. Jag vet att många gärna blundar för att 98 procent av alla som misstänks för sexualbrott är män. Jag tror också det finns en enorm ignorans bland många när det gäller att ta förtryck mot minoriteter på allvar. Feminismen påstår: för att uppnå jämställdhet, krävs en stor förändring. Krossa patriarkatet. Ilskan är befogad, man blir arg när man är förtryckt. Vreden, och detta skri inifrån den förtryckta och fängslade kroppen är på riktigt. Hatet mot diskriminering är vår kanaliserade kraft, det är den som har bildat vår armé. Den vreden gav kvinnan rösträtt. Men är det också det som blir vår största fiende?

Jag bad genusfolket att gräva upp sina minor. Jag ber feminismens extremister att släppa spadarna som gräver sin egna grav. När den där stöddiga snubben på fest säger ”Jag är inte feminist, men jag är för jämställdhet”, vill jag inte att ni ska ge honom mer luft under sina vingar att ha fördomar om oss. Jag vill att ni tar tre djupa andetag och intresserat frågar: "Varför?"

Madeleine Schantz