Metro Student

För barnens förbannade rätt!

I en lokal på Södermalm i Stockholm slåss Elin Wernquist för barnen som trillat mellan stolarna. Hon var 29 år när hon startade organisationen, och har i dag miljonfinansiärer i ryggen som tror på hennes idé om att ingen unge ska behöva fightas mot myndigheter helt ensam. Metro Student möter kämpen bakom Barnrättsbyrån.

Christian Gustavsson

Generelalsekreterare Elin Wernquist, statsvetaren Maria Soares Lindberg och juristen Ida Hellrup utgör tillsammans Barnrättsbyrån. Att det gått så bra för Barnrättsbyrån tror Elin Wernquist beror på deras nätverk, alla goda samarbeten och den hjälp de fått utifrån, men även Barnrättsbyråns interna ­rekrytering av högutbildade personer med ett stort driv för barns rättigheter. 

Elin Wernquist vet vad hon vill. Arbetar man för barns rättigheter har man kanske inte tid att vela runt. I lokalen på Södermalm i Stockholm väller ljuset in från de stora fönstrena. Runt omkring oss står flyttlådor fulla av barnleksaker, på väggarna hänger planeringen inför den kommande flytten. Generalsekreterare Elin Wernquist och hennes Barnrättsbyrå ska ta nästa stora kliv, med miljonfinansiärer i ryggen och tre anställda är hon redo att hjälpa ännu fler barn i Sverige – men i ett större kontor än det nuvarande.

Det är tre år sedan hon startade Barnrättsbyrån, en plats där barn och ungdomar som blivit utsatta för övergrepp och orättvisor får hjälp och stöd. Tillsammans med en statsvetare och en jurist bildar de ett team på tre personer, som arbetar med utsatta barn som ofta saknar vuxna omkring sig. Arbetsdagarna är väldigt varierade. Ena dagen är de hos Migrationsverket för att stötta en ungdom som ska utvisas, för att andra dagen hitta tak över huvudet till ett barn som bor på gatan.
– Bara för att vårt system i Sverige är bättre än i många andra länder innebär det inte att barn inte faller mellan stolarna även här. Bara händelserna i Malmö i vintras är ett tydligt tecken på just det, hur barn och ungdomar inte får sina rättigheter tillgodosedda, förklarar Elin och syftar på den uppmärksammade händelsen då en väktare dunkade en nioårig pojkes huvud i marken. 

Elin startade Barnrättsbyrån när hon var 29 år, men hennes arbete för barns rättigheter började mycket tidigare än så. Efter gymnasiet studerade hon BA Politics i Manchester, där hon riktade in sig på sociala frågor. Efter sin examen började hon arbeta för Kids Company i London, en i dag stor organisation med hundratals anställda som arbetar för Englands mest utsatta ungdomar. 
– Jag är uppvuxen med en tydlig och stark barnsyn som innebär att om barn agerar på ett speciellt vis så måste man förstå vad som är den underliggande orsaken. Barn som har det svårt behöver mötas med förståelse och nyfikenhet, inte straff. Jag upplevde det brittiska synsättet som är väldigt pennalistiskt, där bland annat straffåldern är tio år. Denna straffstruktur var svår för mig att acceptera. 

Hos Kids Company kunde hon hitta andra människor som delade hennes värderingar, och som tillsammans kunde hjälpa de barnen som i tidningen ”The Sun” ofta beskrevs som samhällets råttor.
– Det svåraste i England var att möta den här hårda barnsynen. Att det fanns folk som tyckte att barn som beter sig illa kan förtjäna att leva i hemlöshet, det gick inte ihop för mig. 

Enligt Elin behöver barnen både terapi och kärleksfulla relationer för att kunna läka, vilket också var Kids Companys grundfilosofi. Det är inte rocket science i Sverige, men i England var det tankesättet kontroversiellt.

Tillbaka i Sverige började Elin arbeta på BRIS för att sedan gå över till den ideella föreningen Ersta diakoni, där hon startade Barnrättsbyrån som ett internt projekt. I dag, tre år senare, har projekttiden tagit slut och gänget bakom Barnrättsbyrån valde att säga upp sig för att kunna driva Barnrättsbyrån på egna ben. 
– Plötsligt hade vi inget jobb och inga pengar som kom in. Det var superläskigt, men också väldigt peppande. Det som har gjort att vi ändå har klarat oss så bra är att vi insett att vi inte kan göra allt själva, att man måste ta hjälp. Om du har en idé inom just det här fältet behöver du en finansiär från början som tror på din idé. För mig var det Ersta, och sen blev det Childhood. 

Efter nystarten har även Stockholms stad och Arvsfonden gått in med ekonomiskt bidrag. Enligt Elin handlar det om att kunna formulera sin idé och sin lösning, hålla ordning och reda och rapportera i tid för att kunna få finansiering. Hennes ambition är att skapa en instans och en ny samhällsfunktion för barn i Sverige som finansieras till största del av offentliga medel. 

I dag är det främst ungdomar som hör av sig till Barnrättsbyrån. Annars kontaktas de av många föräldrar och kuratorer som berättar om barn som behöver hjälp. De har inga specifika regler till hur kontakten eller förloppet ska se ut, men en sak är självklar:
– Vi jobbar alltid på barnens uppdrag, aldrig på uppdrag av en förälder. Med vissa undantag. Just nu jobbar vi nämligen på uppdrag av en 19 årig tjej som har en bebis. Då jobbar vi på uppdrag av båda, förklarar hon.

Det administrativa arbetet tar upp mycket av Barnrättsbyråns tid. Det ska rapporteras och skrivas mycket, men med finansiärernas stöd kan de hjälpa många fler. Och hjälpen behövs. Att dagligen möta barn och ungdomar som varit med om otroligt svåra grymheter kan för många upplevas som ett svårt jobb.
– Det är så klart svårt, och vi måste nog bara acceptera att det är så vårt jobb ser ut. Jag jobbar med barn och ungdomar som har det så jädra svårt, som lider i sorg och kämpar för livet. Det är skitsvårt och gör mig ofta väldigt, väldigt ledsen. Och de känslorna behöver ta plats. Man får bli berörd. Det handlar om barn vi tycker om och det gör mig ledsen, och det är okej.

Gränsen mellan privat och professionellt beskriver Elin som väldigt komplext. Arbetar man på Barnrättsbyrån är det svårt att dela upp sig själv i två delar. För att kunna skapa ett förtroende och en relation med barnen behöver man gilla varandra, och det är svårt om man inte är sig själv.
– Fallgropen är när man försöker hålla sig fast vid att vara en professionell person och inte ta med något av jobbet hem. Då sitter man där i soffan med en molande mage. Vi jobbar med människor, och människor påverkar oss, och det är bra. Jag vill att vi är känsliga. Men man måste hitta en balans så klart, och hitta strukturer för att hantera den känsligheten. Både kollegor emellan och med hjälp av handledning. 

De har ständiga samtal internt om att det inte går att rädda allas liv, även om man så väldigt gärna vill. När ett barn som har fått avslag och ska skickas tillbaka till ett krigshärjat land ber om hjälp, och Elin eller hennes kollegor inte kan göra något, då gäller det att tänka på vad man kan göra här och nu. Att stoppa kriget är svårt, men att påverka Sverige på en högre ort och se till så att inga barn skickas tillbaka till krig – det kan kanske funka.
– När varje barn kommer till oss börjar vi ett gemensamt detektivarbete. Vi har inte koll på alla frågor, men vi vet ofta vilka trådar vi kan rycka i för att få svar på dem. Vi har inte svar på alla problem, men vi är bra på systemlösning. 

Ett av hennes knep för att nå framgång i projekt är att inte tro att hon och Barnrättsbyrån är bäst, utan att ta hjälp av människor med spetskompetens som kan sin sak bättre. Det tror hon är viktigt för alla unga personer som vill driva igenom sina frågor, att hitta sammanhang och nätverk där man kan få stöd, pepp och råd. 
När Barnrättsbyrån nu växer är det aktivister som satsar på just sitt spetsområde som hon vill åt.
– En fallgrop är att man väljer en bred utbildning för att man vill kunna bli lite allt möjligt, men inte riktigt vet vad man verkligen vill. Bestäm dig för att satsa på din grej och låt världen följa efter, inte tvärtom. Läser du statsvetenskap och gillar EU-frågor, satsa på det och inget annat. 

På Barnrättsbyrån har alla anställda en hög utbildningsnivå. Elin menar att de som är anställda har gjort tydliga val i livet för att kunna satsa på sin grej och har offrat mycket för att komma just dit, och att det är precis sådana personer hon vill anställa. 
– Om någon har läst sjuttioelva olika grejer och kan mycket brett, då blir det en otydligare person. Jag vill ha folk som har en tydlig agenda med vad de vill ha igenom. Samtidigt ska vi ha respekt för att vi på Barnrättsbyrån sitter i en privilegierad situation som har fått möjlighet och utlopp för att arbeta med det vi tror på. Är du på väg in i ett yrke som är mättat har jag all respekt för att man måste bredda, men jag tror att ett av knepen kan vara att froda sina egna idéer ordentligt. 

Och hennes egen idé frodas som bara den. När de har kommit i ordning efter flytten ser hon fram emot att få fokusera på arbetet med barnen igen. Hennes vision är att alla barn i Sverige ska ha tillgång till en oberoende instans där de kan få hjälp med sina rättigheter, och vägen dit ser just nu lovande ut. 
– Jag vill med Barnrättsbyrån visa hur en sådan instans kan se ut och fungera. Vi kommer att fortsätta arbeta på barn och ungas uppdrag, men bli ännu bättre på att föra deras oändligt viktiga erfarenheter vidare till dem med makt att förändra.