Metro Debatt

För många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva

Sommaren är högsäsong för alkohol i Sverige. För de flesta förknippas årstiden med rosévin på uteserveringar och kall öl i parker. Men för den som inte kan eller vill dricka socialt kan sommaren bli en ångestfylld tid. Boven i dramat är vår alkoholkultur, skriver Camilla Kuylenstierna, föreläsare och författare.

Stockholm, Humlegården, fredag i slutet av juni 2015. Musiken spelar, glasen klirrar, folk skrattar högt. Och jag lurar avundsjuk mig själv. Sådär skulle jag också vilja göra, tänker jag besviket. Sitta och dricka vin i flera timmar, vara jätterolig och känna mig härlig. Inte ha en aning om hur kvällen ska sluta, bara vara helt fri!

Fem dagar senare. Strax utanför Visby under ­Almedalsveckan. Restaurang i solnedgången. Han sitter där alldeles ensam. Cirka 55 år, elegant klädd, gråsprängt välfriserat hår, dyr klocka, vältränad kropp. Jag märker direkt "vem" han är. Jag blir ledsen, riktigt berörd. Han är jag, som jag var för snart tio år sedan, en ensam och olycklig alkoholist. Han dricker öl efter öl efter öl i ett tempo som ingen utan beroende gör. Varvar med en whiskey och ler lite för sig själv. Han skyndar sig så att familjen inte ska undra varför det tog så långt tid att gå och köpa en tidning. Han skyndar sig så att han ska klara av kvällen. Och livet.

Det är då min avundsjuka klingar av, helt. För då kommer jag ihåg hur det faktiskt var för mig. Jag kunde inte dricka lite vin och bli rolig. Jag blev galen och hemsk att umgås med. Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.

Men frihet i Sverige är ju detsamma som sommar, sol och alkohol? Det är ju det enda vi pratar om, tokigt fulla studenter, grilla och bjuda på ett glas rött, ta en snaps med båtgrannen, fira med bubbel tills det sprutar ur öronen. Då samtalar vi gärna med varandra om hur mycket vi druckit, vilka årgångar och märken samt vilken mängd vi med stolthet klarar av att få i oss. Till och med tv:s morgonsändningar hyllar alkohol i alla dess former. Och det är väl okej, så långt.

Men det är när det tippar över hos oss som inte längre kan dricka socialt som problemen börjar. Helt plötsligt är det INGEN som vill tala om alkohol längre. Och dem som blivit beroende beskriver man plötsligt på ett helt annat sätt: härliga Elin blir den äckliga fyllkajan, framgångsrike Lucas blir den tragiske losern och kreative Måns den patetiske konstnären. Alla positiva beskrivningar byts ut mot de hemskaste adjektiv. För de får ju skylla sig själva.

Själv anser jag att boven i dramat är vår kultur, som vi som kollektiv bestämt att leva efter. Vi uppmuntrar alla att dricka alkohol hela tiden, speciellt under sommaren. Allt från rosévinsbassänger i Almedalen till kräftskivor med små konstiga hattar. Och de som inte vill eller kan dricka kallas ”party poopers” alternativt präktiga. Vår samhällsnorm är att vi alla ska konsumera alkohol för att inte förstöra feststämningen – annars bör man nog inte vara med. Lite generaliserat kanske men i stora drag uppfattar jag det så.

Så varför inte göra tvärtom: att alla får göra som de vill så länge de mår bra? Och till dem som håller på att insjukna i alkoholism, våga sträck ut en hand och tala om att hjälp finns att få. Och att ta emot hjälp är en styrka.

Till sist det viktigaste av allt - se till att dina och andras barn mår bra och får en trygg och fin uppväxt. För utan känslomässig smärta är det få som behöver fly in i alkohol, droger, spel, sex och annat destruktivt som vårt samhälle erbjuder. Gör tvärtom: erbjud öppenhet, trygghet och kärlek. Så blir detta sommarlov lika härligt för alla!

Camilla Kuylenstierna