Kolumner Lisa Magnusson

Feminismen måste sluta gräva i kvinnors underliv

Det personliga är politiskt, skanderade feministerna för femtio år sedan. Med det menas ungefär att det för den enskilda kvinnan kan verka som en slump att just hon har lägre lön än sin man, gör mer av det obetalda hushållsarbetet, tar större ansvar för barnen – men att alla dessa kvinnors erfarenheter kan sammanfogas till ett större mönster.

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Jag hade kunnat hitta den misstänkte 'terroristen'"

Att säga att det personliga är politiskt är att säga att det är inte du; det är hela samhället och vi ska gemensamt göra något åt det. Det är på många sätt smart, för det gör att den enskilda slipper känna sig ensam, otillräcklig och misslyckad. Men det finns också problem med den sortens resonemang. För konsekvensen av att personliga är politiskt är att personen blir politiken. Detta är särskilt tydligt i den svårt individfokuserade tid vi nu lever i. Jag tänker på de sentimentala ”öppet brev till…”-inlagorna där en enda person ställs till svars för viktiga samhällsfrågor, lex Beatrice Ask. Jag tänker på den populära kampsporten om vem som lyckas uppröras mest i sociala medier när random hon eller hen sagt något dumt, BONUSPOÄNG FÖR VERSALER!!! Och jag tänker på det där med att alla kvinnor som på något sätt syns offentligt ständigt förväntas vara sådana förebilder. Att kändisar nagelfars under den försmädliga parollen ”Your fave is problematic”, din favorit är problematisk.

Särskilt mycket smäll på fingrarna får de som kallar sig feminister, som faktiskt anstränger sig: Lena Dunham, Tina Fey, Gina Dirawi. Internet glömmer aldrig. Allra mest illa ansedd är den som ser sitt kön som annat och mer än en vildros som bara kärleken kan få att blomma. Hon är en fallen kvinna. Feminismen strippar henne på hennes människovärde, reducerar henne till en sak: hon kallas bokstavligen ”objekt”. Inte undra på att unga feminister ger fingret åt denna snörpkonservativa moder.

Den nya vågen söker nya vägar. Men att exempelvis prata om feministisk porr är fortfarande att göra politik av personen. Det är att säga att det finns ofeministisk porr; att villkora rätten till frihet och jämlikhet. Som om det vore bättre att tända på ömsint sex, eller på menstrosor. Eller för den delen på hårdporrskådisen James Deen (som nu för övrigt pekats ut som våldtäktsman av medaktörer och ex).

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Lyssna inte på hatarna – ingen kommer att vilja bo i deras Sverige"

Kvinnokampen har alltid stått om kroppen. Kravet att abortmotståndare ska sluta tafsa på folks livmödrar är ytterligare ett arv från feministerna som sade att det personliga är politiskt för ett halvt sekel sedan. Själv skulle jag vilja att samtiden slutade stirra sig blind på ytan, slutade leta fel, slutade framhålla ett sätt att vara och leva som bättre än ett annat. Och så skulle jag innerligt önska att den rörelse som säger sig verka för vår frigörelse slutade gräva i våra underliv. För det personliga är inte alls politiskt, inte på det sättet. Det personliga är framför allt privat.

+ Lilla Cleo i julkalendern ”Tusen år till julafton”. Gulligaste jag sett.

- Julkalendern har fått kritik för att sakna handling och vara för läskig för barnen. Och ja, mitt ängsliga barnjag hade nog inte reagerat så väl på en julkalender med slavhandel, pest och häxbränningar. Väntar nu på kultursideanalysen om PIXARIFIERINGEN av barnkulturen: målgruppen är egentligen lättuttråkade föräldrar.